Det är två aspekter av Berlin som jag som stockholmare fäster mig vid. För det första: staden är vidsträckt. Gatorna är bredare, det finns en hel del obebyggda ytor, och esplanaderna är bredare. För det andra: den är mer blandad.
Staden har inte samma starka gradient från förort till centrum som Stockholm. En mycket större del av staden är urban på ett mer avspänt sätt, skulle man kunna säga. En anledning är geografin: Ett slättlandskap utan större höjdskillnader, inga stora vattenytor som splittrar upp och begränsar.
Självklart spelar historien en stor roll. Andra världskrigets förstörelse och den statis som järnridån och muren åstadkom har satt spår i stadslandskapet, kanske framförallt genom det sätt som återuppbyggnaden har skett.
Men det finns förmodligen också en skillnad i synsätt. I Stockholm finns sedan länge en närmast krampartad vilja att anvisa en och endast en funktion hos varje sektion av staden. I Berlin störs ingen av blandade miljöer. Det tycks inte vara ett problem att ha en tokmodern byggnad i ett kvarter med äldre bebyggelse. I Stockholm tjatas det oupphörligt om "känsliga miljöer", vilket är kod för ett ideal där allt inom en stadsdel ska se exakt likadant ut.
Man kan fundera på om inte stockholmarna borde lära sig litet om den röriga stadens charm av berlinarna.