Sara Edenheim anklagar Jonas Gardell i Dagens Nyheter idag för att "bara gråta för männen". Det är svårt att kommentera artikeln utan att förfalla till sarkasm. Låt mig försöka.
Artikeln följer den numera välbekanta mallen att försöka beslå en påstådd auktoritet (Jonas Gardell) med att vara det etablerade samhällets (männens) försvarare. Medelst olika mer eller mindre skruvade resonemang om vad Gardell egentligen tycker, så leds det i bevis att han egentligen är en okänslig drummel. Edenheim tar upp de de svarta, heterosexuella, aids-sjuka kvinnorna, och ställer retoriskt följande fråga:
Lyfter Gardell ett endaste finger?
Implikationen är att Gardell inte gör det, och alltså är rasist och misogyn.
Sara Edenheim har disputerat i historia i Lund, och är numera verksam inom genusteori vid Umeå Universitet. Min gissning är att hennes syfte med artikeln mest är att slå sig in som radikal debattör på kultursidorna, och då är fadersmordet ett taktiskt bra sätt att göra det.
Det största problemet med Edenheims resonemang är att hennes kritik går ut på att Gardell har skrivit fel bok. Hon säger:
Låt oss berätta en annan historia: historien om aids idag.
Tja, frestas man säga: Varsågod! Sätt igång!