I en pågående debatt om Sverigedemokraterna i Dagens Nyheter skriver journalisten Henrik Arnstad (15 nov):
Fascismen är i dag Sveriges enda framtidstroende politiska rörelse. SD tecknar i vackra färgar ett etniskt rensat, mytiskt och pånyttfött nationalistiskt Sverige inför väljarna. Jämför exempelvis med socialdemokratins pessimistiska nostalgi. Det är därför fascismen går framåt i opinionsmätningarna.
Om Arnstads analys av SD som fascister finns inte så mycket att invända. Men är SD (och fascismen) framtidstroende? Här måste man inse att framtidstro kan betyda två olika saker:
Om man gör den distinktionen ser man att SD är framtidstroende endast i den första betydelsen av segervisshet: Man tror uppenbart att partiet har framtiden för sig.
Men man har däremot inte framtidstro i den andra, progressiva betydelsen. SD:s begreppsvärld refererar till ett mytiskt förflutet där Sverige var rent och helt, obefläckat av exempelvis invandrare. Det är inte helt klart när detta SD:s idealtillstånd rådde, kanske 1800-tal, kanske 1950-tal. Det viktiga för SD är att man ser dagens samhällsutveckling som ett hot. Man vill radikalt ändra riktingen, helst av allt vrida den tillbaka.
SD är alltså segervissa samtidigt som man är klassiska reaktionärer.
Arnstad nämner socialdemokraternas nostalgi. Visst har socialdemokratin sedan länge haft ett stort problem med att man gärna ser nostalgiskt tillbaka till en mytisk välfärdstid, vagt placerad i 1970- eller kanske 1980-tal. Man kan påminna sig exempelvis Håkan Juholts eller Göran Greiders retorik, som i vissa stycken är rent bokstavligt reaktionär.
Men det finns en annan sida av saken. Det finns också inom socialdemokratin en djup, instinktiv motvilja mot reaktionära resonemang. Juholt och Greider skulle säkerligen protestera vilt mot påståendet i föregående stycke. Den progressiva ådran hos socialdemokratin är stark. Med Stefan Löfven har den tydligt stärkts.
Jag vill hävda att SD idag är starka bland annat därför att det finns en stor grupp väljare som anser sig ha förlorat på utvecklingen, eller som är rädda för att göra det. För dom är invandrarfientligheten inte huvudpoängen med SD. Det är SD:s reaktionära budskap som är huvudsaken. Invandringen är i det resonemanget en viktig exponent för den utveckling man vill rulla tillbaka, och den starkaste hävstången i agitationen, men den är faktiskt inte det grundläggande budskapet.
Professorn i religionshistoria Stefan Arvidsson (28 nov) replikerar med en välkänd tankefigur från marxistiskt håll: Fascismen är en naturlig utveckling av kapitalismen. Hans tes är att liberalismens lösning är mer konkurrens, och att det ofelbart leder till fascism. Han vill ha en tredje politisk linje:
För [socialismen] utgör summan av konkurrensutsatta individer ”Folket” och den ser ingen annan väg framåt än att ena alla i gemensam kamp.
Man behöver inte vara liberal, endast demokrat, för att se det problematiska med detta: "Ena alla"? "Gemensam kamp"? Som om alternativet till fascism måste vara totalitär socialism. Man får hoppas att Arvidsson egentligen inte menar det han skriver.
Men Arvidsson har en poäng som progressiva i alla läger måste fundera på. De människor som kan tänka sig att rösta på SD utgörs av de som inte ser framtiden som något positivt. Vad kan göras för att förändra det? Vilka samhällsförändringar måste till för att minska den desperationen?