Po Tidholms bok Norrland (Teg Publishing, 2012, ISBN 978-91-979115-3-5) är en klagosång över landsbygdens långsamma död, blandat med reflektioner om konflikten mellan stad, landsbygd och modernitet. Den är en samling essäer och reportage skrivna av Tidholm under de senaste 15 åren. Författaren är journalist, uppvuxen i Hälsingland, verkade några år i Stockholm, och flyttade sedan tillbaka.
Man kan kalla boken mångfacetterad. Eller splittrad. Den tänjer sig mellan bilderna av 1800-talets småbruk, via framtidstrons och industrialismens 50- och 60-tal, till den avfolkning som fortgår idag. Hans vassaste artikel är ett lustmord på Kay Pollaks film "Så som i himmelen", bland annat för dess ohämmade schabloner om landsbygdens folk.
Tidholm är ingen naiv grön-vågare. Men ibland blir nostalgin så stark att idylliseringen av gångna tider blir litet väl tydlig. Han verkar inte riktigt kunna bestämma sig för hur han ser på moderniteten. Är dagens urbanism modernitet? Då ser han det som uttryck för en förstörande global kommersialism. Eller var 50- och 60-talet modernismens guldålder? Då ser han den som en positiv utvecklingskraft.
Boken är läsvärd. Men dess stora problem är bristen på analys. Ett exempel är en tanke om att bara vinsterna från skogen, vattenkraften och malmen stannade i Norrland skulle allt vara så mycket bättre. Men det blir aldrig mer än just denna tanke. Inga analyser av hur dagens situation uppkom. Inte den minsta fundering på hur förhållandena skall förändras. På vilket sätt ska vinsterna "stanna kvar"? Tidholm kan försvara sig med att boken inte är en programskrift, visst. Men hans ständiga upprepning "om bara vinsterna..." frammanar misstanken att det handlar om en intellektuell snuttefilt, inget annat.
Ett annat exempel är att Tidholm aldrig seriöst granskar möjligheten att människor idag kanske hellre vill bo i staden än på landet. Han är visserligen inte ensam om det: I debatten tas ofta för givet att folk egentligen vill bo på landet. Men är det verkligen så?
Men ibland glimrar det till. Tidholm har exempelvis en insiktsfull analys av Sverigedemokraternas framgångar. Han skriver om ett område i Söderhamns kommun där 0.6% är utlandsfödda. Där röstade 11% på SD. Då handlar det inte om ett upplevt hot att invandrare ska ta över, utan om något annat:
Sverigedemokraterna har varit duktiga på att spela på känslan av att det gamla gått förlorat och att folkhemmet är hotat. Och det stämmer ju. På det hela taget är det ju kört för Söderhamns kommun och dess gamla bruksorter.
Ett av Tidholms hatobjekt är satsningen på turism. Han ser det som tecken på den slutgiltiga desperationen. Det ligger mycket i det. Jag kommer att tänka på de som vill bevara Stockholm exakt som det är just för turismens skull. Jag får rysningar. Kanske ligger Stockholm inte så långt från Norrland, trots allt?