Del 2 av min impromptu-kurs i ateism består av att läsa Ann Heberleins essä i Dagens Nyheter 5 januari 2013 (dessvärre inte länkbar): Gud, vem är du. Det är en vanlig uppfattning att gudstro innebär trygghet och tröst för den troende. Men Heberleins text visar hur gudstro för en tänkande människa snarare leder till ångest och moraliskt tvivel.
Jag tycker synd om Heberlein. Hon befinner sig alldeles uppenbart i ett teologiskt-moraliskt träsk, där insikten om gudstrons inneboende motsägelser leder till ångest inför världen och andra människor, och till tvivel på det egna jaget.
Heberlein skriver:
Jag ställer inte heller den frågan, den om [guds] existens. Nej, det är inte där mitt tvivel ligger - för tvivlar, det gör jag, men inte på det. Jag vet att du finns, men jag vet inte vad du är, vem du är, vad du vill.
Jag önskar Heberlein att hon må frigöra sig från denna villfarelse. En hel del av den ångest och förvirring som resten av artikeln handlar om skulle därvid upplösas i intet.
En randanmärkning: Heberlein skriver att David Hume anses vara upphov till ateismen, men att det inte skulle stämma, utan han trodde på gud.
Trist att en intelligent person som Heberlein försöker vränga till argumenten på det sättet. Det är tyvärr ett vanligt retoriskt fulgrepp som många gudstroende ägnar sig åt: Hitta något lämpligt lösryckt citat från en ateist som ska visa att han egentligen tror på gud. Det är populärt att göra så med till exempel Einstein.
Läs vad Hume själv ansåg om religion, mirakler, och sin egen icke-existens efter döden i boken The portable atheist (sammanställd av Christopher Hitchens). James Boswell träffade Hume när denne låg på sin dödsbädd 7 juli 1776, och berättade efteråt om filosofens ord:
He seemed to be placid and even cheerful. He said he was just approaching to his end. [...] He said he never had entertained any belief in religion since he began to read Locke and Clarke. [...] He then said flatly that the morality of every religion was bad, and, I really thought, was not jocular when he said that when he heard a man was religious, he concluded he was a rascal, although he had known some instances of very good men being religious.