Efter Uppdrag Gransknings reportage (nåja) 16 jan 2013 om barnfattigdom eller inte så har debatten om fattigdom och klass återigen blossat upp.
Låt oss ignorera stickspåret ifall några organisationer slirat med sina siffror. Fokusera på det viktiga i sammanhanget: Fattigdom. Och glöm den retoriska formuleringen "barnfattigdom". Det är fattigdom som är det samhälleligt intressanta, inte någon speciell delmängd därav.
Existerar fattigdom i Sverige? Ja. Har den ökat under senare tid? Förmodligen. Kan man vara fattig svensk även om man är rik jämfört med, säg, en medel-somalier? Jo, visst är det möjligt. Är fattigdom ett samhälleligt problem? Ja. Läs Susanna Alakoski i Dagens Nyheter 17 jan 2013 om fattigdom.
Men: Hur ska man analysera problemet? Vad bör göras? Se där de intressanta frågorna!
Göran Greider skriver i Metro 22 jan 2013. Han vill att man ska analysera problemet i termer av klassamhälle, inte fattigdom/underklass:
I samhällsdebatten håller en underklass på att skapas och denna underklass är avskild från alla andra i samhället. [...] Men de som har det riktigt bra vill inte se att antalet fattiga i ett samhälle har att göra med bristen på fördelningspolitik. [...] Och ord som fattiga och underklass är särskilt hemska för att de tar modet och självkänslan från en massa människor som alltmer börjar betraktas som ett särskilt folk, som majoriteten inte har något att göra med.
Greider kritiserar tankemodellen fattigdom/underklass dels därför att den är nedvärderande, dels därför att den lämnar de välbeställda ifred. Greiders analys är istället:
Tala om klassamhälle istället! Tala om den brett definierade arbetarklass som omfattar alla de ekonomiskt utsatta barnfamiljerna ända upp till de lägre tjänstemannaskikten! Där finns den breda majoritet som i en rad avseenden har gemensamma intressen av fungerande välfärd och trygghetssystem och av större social jämlikhet! När blicken enbart riktas mot de fattiga lämnas de välbeställda ifred, med sina skattesänkningar och läxhjälpsbidrag.
Greiders analys har sina poänger, men den haltar ändå betänkligt. Han skriver om "den bättre ställda medelklassen". Han tvingas dela upp medelklassen i lägre och högre genom att dra gränsen mellan lägre tjänstemän och välbeställd medelklass. Varför? Jo, bara så kan han få ekvationen att resultera i den socialdemokratiska majoritet som han vill se.
Greiders analys stämmer inte särskilt väl med dagens samhälle. Medelklassen har blivit större genom att den tidigare självmedvetna arbetarklassen, socialdemokraternas kärna, genom välfärdsstatens utveckling övergått till att bli medelklass. De flesta yrkesarbetare, hantverkare, fabriksarbetare, gruvarbetare, är idag medelklass. Åtminstone identifierar de sig som medelklass snarare än som de fattiga som debatten handlat om. Och någon mental gräns mellan lägre tjänstemän och välbeställd medelklass finns inte. Om det finns en gräns, så är det mellan medelklass och en överklass bestående av bonusstinna VD:ar.
Det inte rimligt att acceptera en analys bara därför att den har de rätta politiska implikationerna. Den borde ju först och främst vara sann, dvs stämma med fakta.
Greider skjuter bredvid målet när han säger att en klassanalys som talar om underklass och medelklass kan leda till nedvärdering och utanförskap. En analys som är korrekt är inte skuld till nedvärdering, det är ju själva förhållandet som är problemet.
En klassanalys som bara leder till slutsatsen att man ska omfördela mer från rika till fattiga är märkligt oambitiös. Den har sina rötter i en tid när arbetarklassen tycktes vara en permanent del av det samhälleliga landskapet, och politiken handlade om att omfördela resurser till den, inte att avskaffa den.
Men nu när arbetarklassen uppgått i medelklass, så måste det till en omformulering av målet. Arbetarklassen som begrepp har tappat det mesta av sin relevans. Om man istället talar om medelklass, så blir det tydligare vad målet borde vara: En politik som leder till underklassens förvandling till medelklass.
En progressiv politik idag borde handla om att avskaffa underklassen. I ett gott samhälle är alla medelklass.
PS.
Vad gäller Janne Josefsson så är han som vanligt mest intresserad av att nita makthavare. Samhällsproblem och sakfrågor har aldrig varit viktiga för honom. Han bestämmer sig för att makthavare X eller Y är en skurk, och anställer sedan en Kangaroo court, som det heter på amerikanska. Om det är en sak man vet som tittare, så är det att man aldrig ges chansen att själv ta ställning. När Josefsson har bestämt vad vi ska tycka, så bankar han det i oss.