Europa: integration eller undergång?

2013-01-30

Salman Rushdie, Julia Kristeva, Umberto Eco m fl har publicerat en artikel 28 jan 2013 i flera tidningar, däribland Expressen. Deras tes är att Europa måste gå vidare mot integration eller gå under. Men är det verkligen så?

De hävdar att ifall Europa inte går mot större politisk integration i riktning mot en federalism med större centralmakt, så kommer euron obönhörligt att lösas upp, om inte nu, så någon gång vid en annan kris. Och Europa kommer att tyna bort ur historien.

Antingen tar Europa det avgörande steget mot politisk integration eller gör sorti från historien och sjunker ner i kaos. Vi har inte längre ett val: Antingen politisk enighet eller döden.

Detta är en vanlig ståndpunkt bland många EU-anhängare. EU har till skillnad från exempelvis USA alltid karaktäriserats av en ständig och medveten förändring av institutionerna. Om denna process stannar upp, så tror många att det enda alternativet är bakåtrörelse. EU kan inte stå still, det måste hela tiden röra sig.

För liberaler innebär det dels utvidgning, dels en strävan mot en federalism med större inslag av centralmakt, med ett kraftfullare EU-parlament som en grundbult för att lösa problemet med det s k demokratiska underskottet i EU.

Det som gör mig fundersam är: Ligger det inte en fälla i denna tes? En fälla som bygger på den starka retorik den använder sig av. Gör man inte Europa en otjänst genom att framställa det som ett strikt binärt val mellan integration eller kaos?

Kanske tror man att många människor ställda inför de alternativen skulle välja integration. Man ska inte vara så säker. Det finns stora risker med att förvägra sig att ens fundera på en plan B.

EU var och är ett imponerande institutionellt bygge. Men EU är faktiskt inte identiskt med den europeiska civilisationen. De problem Europa har är mångskiftande och skiljer sig mycket från land till land. Vad säger egentligen att Greklands korruption eller Spaniens ungdomsarbetslöshet, för att ta några exempel, skulle ges bättre lösningar på ett federalt plan än på det nationella? Men också omvänt: Varför skulle ett avskaffande av euron i sig minska rötan i den grekiska politiken och ekonomin?

För mig som röstade för både EU och euron, och som liberal internationalist, är detta svåra frågor. Men en kris innebär rimligen att man måste ställa sig frågor om de ståndpunkter som man tidigare tog för givna. Och då handlar det inte om något så enkelt som att byta åsikt. Det kan handla om att skapa en ny infallssvinkel, ett nytt sätt att ställa frågorna, ett sätt som ännu inte har formulerats...