I Dagens Nyheter skriver Susanna Birgersson 20 feb 2013 om mobbning. Hon skriver insiktsfullt, men det finns ett vidare perspektiv på detta, nämligen vad Thomas Hobbes har att säga om saken.
Birgersson återger ett avsnitt ur dokumentärfilmen Bully:
”Han hackar på mig varje dag, han följer efter mig, slår mig, kallar mig fitta.” 13-årige Cole förklarar med undertryckt vrede varför han inte vill ta sin plågoandes framsträckta hand. En lärare har upptäckt ett skolgårdsbråk och drar in pojkarna i skolans entré och försöker iscensätta en försoning. ”Kan ni inte försöka komma överens? Jag är säker på att ni kan bli goda vänner en dag. Om du inte tar hans hand uppför du dig lika illa, han försöker ju be om ursäkt”, mästrar skolkvinnan.
Filmen kan ses några dagar till på SVT Play, där första bilden har texten:
Det gick så långt att jag tvingades slå tillbaka för att de skulle låta mig vara.
Jag vet hur det känns. Det måste ha varit i andra eller möjligen tredje klass. Jag var inte speciellt framåt socialt, och en av tjejerna i klassen, den blonda, söta, populära tjejen, låt oss kalla henne V (du vet vem du är) hade fått upp vittringen. Ett potentiellt offer. Hon samlade sitt lilla hov och skred till verket. De förutsägbara skämten baserade på mitt efternamn började, och stegrades sakteliga till återkommande hån, och skulle ha fortsatt till regelrätt mobbning. Om inte.
Om inte det hade brustit för mig. Jag, som ytterst sällan var i slagsmål, fann plötsligt kraften. En dag när V:s vid det här laget hatade nuna dök upp framför mig, så började jag veva med armarna. Runt, runt. Knytnävarna susade framför hennes ansikte. Jag tror inte att jag faktiskt slog till henne. Men jag kommer ihåg den kompletta överraskningen i hennes ögon, glimten av skräck. Och jag kommer ihåg min intensiva lättnad efteråt. Kanske var det adrenalinet. Men det var nog också insikten att hon aldrig skulle tjafsa med mig mer.
Och så blev det. Jag utsattes aldrig mer för några mobbningsförsök. Det jag helst vill glömma är att en annan kille, C, fick ta över min roll. Han försvarade sig aldrig. Och jag slogs inte för honom.
Det fundamentala misstaget läraren i filmen gör är att tro att barn och ungdomar är i grunden goda sociala varelser, och att konflikter måste ha sin grund i ömsesidiga missförstånd. Det är en inställning som bygger på tanken om den Ädle Vilden, en av Jean-Jacques Rousseaus toxiska idéer.
Den som har förstått vad det handlar om är Thomas Hobbes: Ursprungstillståndet är ett allas krig mot alla.
När ett barn mognar prövar det sina framväxande förmågor. Om ett barn har en förmåga att skaffa sig makt över andra, att styra och leda, då är drivkraften mycket stark att se hur långt det kan bära. Jag har alltid varit övertygad om att barn som mobbar tycker det är oerhört spännande. De har upptäckt att makt berusar. Det är det mobbning handlar om.
Om det civiliserade samhället, det vuxna samhället, vill bibringa barnen sina ideal om fredlig samlevnad, så får man lära sig litet av Hobbes: Man måste agera Leviathan, statsmakten, härskaren, som genom sin övermakt kan och måste reagera mot dom som bryter freden. Annars utelämnar man de små människorna till att utöva sitt eget våld, eller gå under.