Det finns debattinlägg som argumenterar på ett sådant sätt att det blir smärtsamt tydligt att debattören har i grunden fel. Ett slags anti-inlägg. Ett exempel fick vi i Dagens Nyheter 9 mars 2013 när Thorbjörn Andersson skriver om Stockholm utveckling. Eller snarare, det stopp för utvecklingen som han vill se:
Det finns en tabufråga som ingen Stockholmspolitiker vill eller vågar ställa. Den är: Finns det en bortre gräns för stadens tillväxt?
[...]
Det finns en affisch [...] från 1946. En man i överrock sitter på sin resväska i snögloppet på en trottoar. Texten lyder: Sök Er ej till Stockholm. 21.000 söker förgäves bostad.
Det var ett välment råd då, strax efter kriget; kanske ett råd även i dag [...]
Andersson noterar att till exempel tunnelbanan börjar nå sitt kapacitetstak, och han gillar inte den förtätning som äger rum i staden. Han anser att begreppet "sustainability", eller hållbarhet på svenska, innebär att staden har en gräns över vilken den inte kan växa utan att dess kvaliteter hotas.
Två frågor anmäler sig:
Hur ska man stoppa Stockholms tillväxt? Det handlar om många människor som gör ett val. De vill bo i staden Stockholm. Så enkelt är det. Det finns förvisso en del personer som inte vill bo där, men priserna på bomarknaden talar sitt tydliga språk. Om man vill ändra på det, så får man på något sätt få människor på andra tankar. Annonser i all ära, men 1946 års kampanj lyckades uppenbarligen inte.
Är konsekvenserna av stoppad utveckling i Stockholm godtagbara? Det finns ett, oftast outtalat, konservativt axiom som säger att om man bara stoppar utvecklingen, så förblir allt precis så bra som det redan är. Det är i grunden fel. Det gäller vare sig för livet i allmänhet, för samhället i stort, eller för staden. Staden är inte bara "vattenrummen, stråken, parkerna och den attraktiva stadsmiljön" som Andersson skriver. Staden är också människorna och deras liv. Den är en process, en kollektiv aktivitet, där utveckling och förvandling inte kan stoppas utan oacceptabla skador på samhällslivet.
Anderssons bruk av termen hållbarhet är vilseledande. Med hållbarhet menar man oftast att ett system fungerar i samklang med miljön. Systemet får inte tära på miljön på ett sätt som långsiktigt inte fungerar. Ur den aspekten finns det mycket som talar för att Stockholm borde växa. Om staden byggs på rätt sätt, och kollektivtrafik och andra system utformas bra, så kommer samma antal människor att tära mindre på den globala miljön om de bor i Stockholm, jämfört med om de bor i avlägsna förorter eller på landsbygden.
Andersson har en poäng i att dagens infrastruktur i Stockholm på olika sätt börjar nå sitt kapacitetstak. Jag använder, liksom Andersson, tunnelbanans gröna linje, men från Medborgarplatsen. Det händer tämligen ofta på morgonen att man får stå över ett tåg därför att det är smockfullt. Det är uppenbart att infrastrukturen inte har byggts ut som den borde.
Men vad är orsaken? Jo, bland annat det utbredda motstånd mot investeringar i Stockholms infrastruktur som fanns på 80- och 90-talen. Sammanbrottet för Dennispaketet var det mest konkreta uttrycket för det. Ett annat exempel är den eländiga finansieringslösningen för Arlanda Express, som vi idag får betala dyrt för, bokstavligen. Ytterligare ett annat exempel är den länge förhärskande uppfattningen att tunnelbanan var färdigutbyggd.
Det finns numera tecken på ett uppvaknande. Diskussionen om tunnelbanans utbyggnad är ett sådant exempel. Jag tror Socialdemokraterna är något på spåret (förlåt vitsen) med förslaget om den lila linjen, en tunnelbana från Solna via Fridhemsplan, Liljeholmen till Hägersten. Det viktiga med denna linjesträckning är att den inte går förbi T-Centralen. Stockholm har nått en sådan storlek att kollektivtrafiken måste gå från att vara ett stjärnformat system med ett enda centrum, till ett nätverk med många mindre centra. Citybanans framtida station vid Odenplan är ett steg i denna riktning. Men mer behövs. Bara så kan de inneboende kapacitetstaken i dagens system övervinnas.
Andersson uppmanar stockholmarna att inte låta sig luras att tillväxten inte har något pris. På det kan man replikera: Ska vi alltså inbilla oss att det inte finns ett pris för att stoppa Stockholms tillväxt?
Bakom Anderssons vision av ett konserverat Stockholm finns en idé om staden som ett färdigbyggt monument med skönhet som främsta dygd. Man kan kalla det visionen om Venedig. Men låt oss vara klarsynta och inse att Venedig faktiskt är en död stad. Det är ett av världens vackraste lik. Är det så vi vill se Stockholms framtid?