Kan man begära att en professionell etiker uppvisar ett visst mått av koherens? Låt mig illustrera frågan med en artikel av Ann Heberlein, som jag uppmärksammades på under ett besök i Lund: "Vårt behov av sega gubbar" publicerad 15 mars 2013 i Sydsvenskan. Heberlein skriver:
I den begränsade del av världen – geografiskt, såväl som andligt och moraliskt – som Sverige utgör vädras viss missbelåtenhet. Den nye påven har inte tillräckligt ”moderna” åsikter för att gillas av det svenska etablissemanget. Han har med kraft och frenesi motarbetat samkönade äktenskap och han är en övertygad abortmotståndare och hyser minst sagt konservativa åsikter i sexualmoraliska frågor.
[...]
Katolska kyrkan spelar rollen som global bromskloss i värderingsfrågor, och, skulle jag vilja påstå, det är inte alltid av ondo. I en tid som kännetecknas av ständigt nya medicinska och teknologiska upptäckter och möjligheter liksom snabba värderingsförändringar är det lätt att bli fartblind. Det finns något gott i att någon också manar till besinning och eftertanke.
Heberlein intar en slags sofistikerad von oben-attityd, där hon markerar avstånd gentemot det provinsiella Sverige, för att istället ge sitt godkännande till den katolska kyrkans roll som moralisk bromskloss.
Dock flagnar den mondäna ansatsen något i den senare delen av artikeln, där man kan spåra att Heberlein i själva verket är en aning besvärad över katolska kyrkans inställning. Hon ger oss i alla fall en slags förklaring, förmodligen tänkt som en ursäkt:
Värderingar är vad man brukar kalla ”sega”: de tar tid att förändra, i all synnerhet de värderingar som påstås vara en konsekvens av en gudomlig vilja. Katolska kyrkan är inte redo för en påve med en mer tillåtande inställning i sexualmoraliska frågor den här gången och kommer sannolikt inte att vara det när det är tid att välja Franciskus efterträdare heller, men kanske gången efter det. I en organisation med en så lång historia som katolska kyrkan är femtio år ingenting.
Tänk nu den hypotetiska tanken att någon skulle skriva:
Globalt har kvinnoförtrycket varit regel och tradition i årtusenden. En sådan djupt grundad värdering tar tid att förändra. I en tid som präglas av nya upptäckter och snabba värderingsförändringar finns något gott i att mana till besinning. Det globala samhället är inte redo att göra något åt detta just nu. Med en sådan lång historia som kvinnoförtryckets är femtio år ingenting.
Är det troligt att Heberlein skulle acceptera ett sådant resonemang?
Den sorts tillbakalutade attityd Heberlein uppvisar i Sydsvenskan står i bjärt kontrast till den aktivism hon ger uttryck för i en artikel om om etik och klimatfrågan i Dagens Nyheter 22 mars 2013:
Vi måste, som Peter Singer skriver, upphöra att betrakta engagemang för världens framtid som en moralisk överloppsgärning och inse att det är vår moraliska plikt att göra, inte vad vi orkar och har lust med, utan vad vi måste. Det är så vi tar makt över vår framtid.
I denna artikeln finns inte ett spår av den "eftertanke" eller "besinning" som Heberlein docerade om i Sydsvenskan. Här är det handling och förändring som åstundas. Inte minsta antydan till förståelse för konservativ saktfärdighet när det gäller klimatfrågan. För den som, likt mig, gärna vill se mer av progressiv politik, så är skillnaden i attityd påfallande, till den senare artikelns fördel.
I loppet av en vecka använder Heberlein sig av två helt olika etiska måttstockar. Låt mig använda den rätta beteckningen för detta: Dubbelmoral.