Bertil Ohlininstitutet publicerade just boken En bit på väg (red. Andreas Bergh och Gabriel Ehrling, Bertil Ohlins Förlag, 2013, ISBN 978-91-980453-4-5), en antologi med artiklar om liberalismens ställning och framtid, och anordnade en debatt 14 maj 2013 för att lansera den. Här följer några spridda intryck från den diskussionen, där de flesta paneldeltagarna också hade bidragit till boken. Till boken återkommer jag när jag har läst den.
Bengt Westerberg (fd partiledare Folkpartiet) inledde med att beskriva upprinnelsen till eran av liberala reformer på 90- och 00-talen. Utgångspunkten var de problem som blommade upp i det socialdemokratiska välfärdsbygget under 1970-talet. Westerberg och ett antal andra liberalt sinnade ekonomer bildade Liberala ekonomklubben i syfte att diskutera de stora ekonomiska problem som tornade upp sig, vilka till stor del hade sin grund i den långtgående statliga styrningen av ekonomin. Ett par exempel på direkt politisk påverkan nämnde Westerberg, viktigast kanske det förberedande tänkandet som underlättade den stora skattereformen 1990. Man skapade inte reformen, men man hade tänkt och diskuterat kring problemen och möjliga lösningar, vilket gjorde det lättare att sedan bidra till ett vinnande förslag.
Eva Cooper (politisk redaktör Hudiksvalls Tidning) talade om vikten att stå upp för valfrihetsreformerna i välfärden. Hon menade att de sociala problem vi ser i en del förorter ropar efter mer valfrihet, inte mindre. Hon är orolig för att liberaler inte står upp för valfriheten när vinster i välfärden angrips i debatten.
Lennart Nordfors (ordförande demokratiorganisationen Silc) menar att det har skett en revolution för demokratin under de senaste 30 åren. Från en folkrörelsedominerad struktur, präglad av kollektiva beslutsgångar och klassröstning, till ombytligare väljare och smalare partier. Det är lättare att göra sin röst hörd i många olika fora, men pratar man om annat än den ytliga åsiktsyttringen? En stor del av den sökande diskussionen (den deliberativa debatten) äger rum i dagstidningarna. Men dessa går synbarligen mot undergång. Så var finns de alternativa rummen för den sökande diskussionen?
Jag ställde frågan om liberala krafter inte borde ägna mer tid åt att identifiera viktiga samhällsproblem, för att sedan diskutera liberala lösningar, snarare än att prata om vilka de liberala värderingarna är och hur de ska tillämpas i politiken. Jag pekade på att Bengt Westerberg i sitt inlägg tydliggjorde att diskussionen i Liberala ekonomklubben på 80-talet hade just ett tydligt problemfokus, inte så mycket ett ideologiskt fokus. Så fick man också inflytande. Det finns idag allvarliga samhällsproblem som vi måste ta oss an. Jag nämnde framväxten av ett trasproletariat av unga män som i praktiken är analfabeter i delar av landsorten och vissa förorter. Män som varken går i skola eller har arbete. Det är ett växande socialt problem som kräver lösningar.
Håkan Tibrell (chef Timbro Idé) och Eva Cooper svarade att man måste ha en värderingsgrund för att inte hamna i pragmatism, som skulle kunna leda helt snett. Mitt konkreta exempel blev aldrig riktigt diskuterat.
Jag insåg då att jag borde ställt frågan tydligare, men frågorna från övriga publiken var så många att någon replik inte blev möjlig.
Jag tänkte nämligen just på Eva Coopers, enligt min mening, alldeles för doktrinära inställning till valfrihet i välfärden. Om man ser att valfrihet vad gäller skolan leder till negativa konsekvenser för många unga män i socialt utsatta områden, då räcker det inte med att konstatera att marknadsmekanismer i teorin borde leda till lösningar på problemet. Eller att vissa familjer i dessa områden skickar sina barn till fungerande skolor. Vi vet, faktiskt, att det kan finnas marknadsmisslyckanden. Om vi fokuserar på problemet (skolgång som misslyckas), snarare än att utgå från vad vi a priori tror lösningen är, så kanske vi kan komma någonstans.
Jag kommer i detta sammanhang ihåg ett möte hösten 2012 arrangerat av Liberal Debatt, där Birgitta Ohlsson var huvudtalare. Där illustrerades konflikten problemfokus mot ideologi än tydligare: Det uppstod en animerad diskussion bland deltagarna om monarkins förkastlighet. Man menade att detta borde vara en liberal kampanjfråga. Men är monarkin ett faktiskt samhällsproblem? Tänk efter litet: Nej, det är det inte. Alltså: Lägg ner! Ägna inte en sekund mer åt denna fråga!
Frågan om monarkin var mycket viktig en gång i tiden. Det är den inte längre. Riktigt så långt har det inte gått med frågan om olika statliga regleringar. Men om vi fokuserar på de faktiska samhällsproblemen, så kanske frågan om avreglering eller inte kan placeras i sitt rätta kontext.
Vi kanske ska återknyta till Karl Poppers begrepp "piecemeal social engineering" (stegvis social ingenjörskonst). Alltså: identifiera problemet, finn och implementera en lösning, var vaksam på negativa eller oväntade följder, och repetera. Detta är ett ämne som jag gärna vill återkomma till.