Det sägs ofta att det är för litet ideologi i politiken idag. Det handlar bara om procent, lagteknik, anslag, smarta utspel och omröstningar. Var är de Stora Idéerna? Senast ut att beklaga sakernas tillstånd är Sven-Eric Liedman i Dagens Nyheter 11 juli 2013:
Grundläggande värderingar reduceras till fraser och honnörsord. [...] Fortfarande är det Per Schlingmanns påhitt som styr det politiska språket. Reklamord glider fram och tillbaka mellan partierna som hala tvålbitar. Vem kan få grepp om dem?
Liedman tar spjärn mot Sverigedemokraterna och utgår från deras nyfunna vurm för socialkonservatismen, ett förmodligen till stor del hycklat rättfärdigande av det främlingsfientliga budskapet. Han vill att övriga partier ska föra tydligare ideologiska resonemang som medel att vitalisera debatten och bekämpa SD.
För den som likt mig har ett intresse för politisk filosofi så kanske det ter sig naturligt att bejaka Liedmans uppfordran till mer ideologi i politiken, även om man inte delar hans socialistiska grundsyn. Man såg denna ideologilängtan i vissa delar av socialdemokratin under Håkan Juholt, och i debatten om friskolor och vinster i välfärden. Vi såg det i centern i den något förvirrade frihetsdebatten för några månader sedan. Det har hörts tongångar i Folkpartiet att det behövs en tydligare socialliberal ideologisk linje. I FP-sammanhang nämns Birgitta Ohlsson ofta som en idealisk framtida partiledare med en grundmurad ideologisk framtoning.
Men det finns problem med den här ideologivurmen. Låt oss granska Liedmans artikel igen: Vad är det han vill? Han tycks anse att en diskussion om samhällsideal är nödvändigt och tillräckligt för att bedriva politik:
Ett samhällsideal kan bara gendrivas med andra samhällsideal. Mot socialkonservatismens röda stugor måste andra bilder av gott mänskligt liv ställas. De ledande politiska partierna kan inte bara tävla i fråga om effektivitet, trygghet, förtroende – det är mål som också en vd måste ha. En politiker ska inte leda ett företag. Hon eller han ska få människors stöd för att verka för ett samhälle där vi kan vara individer i en djupare mening än bara väljande automater.
Och han uppmanar till slut partiledarna att gå tillbaka till de gamla ideologerna:
Men nog skulle Jan Björklund ha glädje av att läsa Adolf Hedin eller Thomas Hill Green, Fredrik Reinfeldt av en dos konservativa klassiker, Stefan Löfven av Axel Danielsson och Jonas Sjöstedt av Rosa Luxemburg. Då skulle de bättre kunna möta framtiden.
Är det inte litet typiskt att en idéhistoriker framhåller ett antal personer som varit bortglömda utanför seminarierummet sedan många år? På så vis kan professorn framstå som så mycket mer lärd än dessa obildade politiker. Ursäkta sarkasmen, men jag har börjat tröttna på Liedmans inte så litet snobbiga inställning.
Men det stora problemet med Liedmans och andras hyllande av ideologin är att de helt enkelt har fel. Politikens viktigaste brist är inte avsaknaden av ideologi, utan snarare oförmågan och oviljan att lägga fram konkreta förslag på reformer och förändringar för att lösa viktiga samhällsproblem.
Alltför ofta räds politiker att lägga fram konkreta förslag därför att de riskerar att ses som alltför kontroversiella. Hellre såsa vidare med utredningar, eller uttala stora ord som till intet förpliktar. Kan någon påstå att svensk politik, eller för den delen europeisk politik, har kännetecknats av att den politiska makten har försökt genomföra alltför många konkreta reformförslag under den senaste tiden?
Om till exempel ungdomsarbetslöshet eller integration anses vara stora samhällsproblem, på vilket sätt skulle man "kunna möta framtiden bättre" av att läsa Adolf Hedin, TH Green, Rosa Luxemburg, eller någon annan mer eller mindre obskyr tänkare? Exakt vad har dessa tänkare att säga som är relevant för dessa konkreta samhällsfrågor?
Ideologiska resonemang är oundgängliga för att reda ut hur olika samhällsföreteelser ska värderas. Det politiska tänkandet har gamla rötter, och det är oerhört viktigt att ha kunskap om det, vilket bland annat mina tidigare inlägg om Isaiah Berlin handlat om. Dra därför inte slutsatsen att min kritik av Liedmans ideologihyllning är ett angrepp på ideologi som sådant. Min kritik handlar om att politisk debatt blir mer produktiv och verkningsfull om den handlar om samhällsproblem, inte om abstrakta idéer.
Politik är inte ett seminarium om idéhistoria. Politik är att granska samhällsproblem, lägga fram förslag till lösningar, debattera dessa olika förslag, och sedan söka mandat hos väljarna för att genomföra förslagen. Värderingarna, ideologin, förkroppsligas i dessa resonemang, och i förslagens utformning, och det är så ideologin ska fungera. I valet mellan en politik som är fokuserad på ideologi, eller en politik som handlar om konkreta samhällsproblem, så är det enligt min mening uppenbart vad som är viktigast. Dessutom tror jag väljarna är mer intresserade av lösningar på samhällsproblem än av ideologi.