Ni känner till den: Artikeln på kultursidan som handlar om samhällets fortgående förfall. Inget är som förr, och allt blir alltmer. Jan Holmberg har åstadkommit ett vackert exempel på detta tema i Dagens Nyheter 21 augusti 2013. Följ med på en liten rundtur i klichéernas värld:
Början är litet ovanlig, det måste erkännas. Detta ligger för nära patetiken för de flesta kulturskribenter. Men ett citat av Ekelöf signalerar att skribenten är en kultiverad människa, möjligen litet gammaldags.
Termen "gängse åsikten" refererar till den försoffade kälkborgerlighetens illusioner. Används som en fnysning. Spä på med andra borgerligt anstrukna ord som "kunskap".
Begreppet "det andra" eller "den andre" är centralt för varje postmodern skribent. Signalerar ståndaktigt försvar av den förtryckte, det gör inget att ingen vet vem det skulle vara.
Använd "ofruktsam", "värde" och "givande aktivitet" för att avslöja hemsk utsugande kapitalism. Ordet "vinst" kan självfallet också användas, men det är kanske litet för brutalt.
Skribenten rekryterar här läsaren till de klarögdas skara, de som ser igenom illusionerna som styr dagens samhälle.
Det tunga artilleriet! Huvaligen, rationalism är ju, som alla vet, ett satans påfund.
Glöm aldrig: "Normer" är elaka, "alternativa" är goda. Det där med att "aktivt glömma bort" får väl ses som ett inte helt lyckat försök till innovativ formulering...
"Förmoderna uppfattningar", och "tusentals år": Ekon av Rousseau är alltid på sina plats i denna sortens artikel. Det moderna är ju förkastligt, allt var bättre förr. Notera termerna "tillerkänna" (bra), "status av visioner" (fantastiskt), "trängas undan" (illa) och "avfärdas som nonsens" (kriminellt!).
Det är alltid bra att "ifrågasätta" något genom att kalla det "hierarki". Det skyfflar över bevisbördan effektivt. Vad skribenten själv hävdar är ju aldrig hierarkiskt!
Tjoff, smock, där satt den! Detta är så nära man kommer en orgasm på en kultursida. Borde egentligen sparas till slutet...
"Snabb", "skoningslös" och "omdaning" är en mycket bra trippel som nedvärderande karakteristik för "moderniteten".
Notera "tillkämpade"! Inte "inlärda", det vore för snällt. Vi måste se de stackars offren slita ont framför våra ögon.
Här manar vi fram bilden av konspiratörerna som bakom kulisserna manipulerar de stackars människorna.
En i dessa sammanhang lämplig omskrivning av "zombie".
Här infrias förväntningarna på den tidigare utlovade uppgörelsen med dagens samhälle. Vi lever i en självbild av myter, och skribenten vet att spräcka den. En läsare som inte håller med är dum, eller ond, eller både och. (Tillägg: "västerlandet" är också en term som måste användas i pejorativt syfte.)
Nu skådar vi ondskan i vitögat: Ideologi, det är vad andra ägnar sig åt! Självbedrägeri: en doft av Marcuse.
"Det moderna projektet" är kultursidans version av syndafallet. Kan förläggas till godtycklig tidpunkt efter renässansen.
En så kallad alibi-formulering: Du har nämnt det uppenbara, samtidigt som du viftar bort det.
Dessa företeelser är ju den liberala demokratins självklara representanter, som måste användas i vilket sammanhang som helst.
En riktigt lyckad mening! Alla värdeord sitter som smäck. Det lämnas som en övning till läsaren att pricka av dom. Själv räknar jag till elva (11) stycken.
Ett sedan ganska många år ovanligt åkallande av Marx. Kanske en fingervisning om en come-back? Men då förmodligen den unge romantikern, inte den äldre hårdkokte historiematerialisten, som har för mycket vetenskap och positivism i sig.
Den vedervärdiga marknadens obetvingliga expansion måste alltid påtalas.
Detta är en vansklig formulering. Dessa distinktioner ska man vara för i ett kapitalistiskt samhälle. Men om vi tänker oss ett alternativt samhälle (fråga inte vilket!), så är dom inte så bra, då är de exempel på alienation. Används med varsamhet!
Detta är en synonym för "man gör som man vill, fast på av kultursidefolket godkänt vis".
Mycket bra! Walter Benjamin är bra, han har en aura av godmodig filosofisk jultomte, utan den där läskiga totalitära doften som en del andra tyskar har. Huruvida hans uttalande är befängt eller inte har inte med saken att göra.
Klassiskt trick: Hitta på något som sägs vara en förutsättning för demokratin, och påstå sedan att det är hotat. Du fular ut eventuella kritiker såsom varande antidemokrater utan att anstränga dig.
Två flugor i en smäll. Det "offentliga samtalet" är väldigt positivt, och kontrasteras på ett effektfullt sätt mot "nyliberal", som ju är i stort sett det mest negativa ord man kan använda. Ingen kulturartikel är fullständig utan nålstick mot den vidriga nyliberalismen!
Var noga med att använda kvalifikationen "verkligt" i lämpliga sammanhang. Något är "verkligt" endast om det stämmer med vad skribenten tycker, annars är det falskt, eller i alla fall dåligt på något sätt.
En vågad formulering! Ordet "lakejer" riskerar att stämpla dig som en 70-talskommunist, så använd med försiktighet. Här kan det fungera eftersom det används med "teknofila", som moderniserar (förlåt!) det något.
Sådant som de där människorna som inte läser kultursidorna gör.
Frammana alltid bilden av en lavin som brakar ner, att hemskheterna bara accelererar. Fånga varje möjlighet att frammana hopplöshet och förtvivlan.
Det här är litet som kommunistskräcken på femtiotalet. Dom finns överallt! Ingen ska känna sig trygg.
Om skribenten vill vara snäll, så skriv gärna något om "en annan värld". Då kan varje läsare se att du egentligen vill dom väl, att du kan frälsa dom! Akta dig noga för att försöka ge synpunkter om vad man konkret ska göra, sånt låter reformistiskt, och det måste till varje pris undvikas.
Vissa kulturartiklar handlar bara om att skicka signaler. Skribenten är god, kapitalismen och sånt är ont. Vilket skulle bevisas.