Boken Dygdernas renässans (red. Eva Österberg, Marie Lindstedt Cronberg, Catharina Stenqvist, Atlantis förlag, ISBN 978-91-7353-596-0) är en samling essäer om dygderna i det förflutna och idag. Författare är ett antal svenska humanister, i betydelsen utövare av humaniora. De använder följande definition:
En dygd betecknar en karaktärsinriktning hos en individ som är moraliskt eftersträvansvärd.
Bokens redaktörer hävdar i förordet att begreppet dygd inom etiken har fått "förnyad aktualitet under de senare decennierna", och nämner filosofer som Alasdair MacIntyre och Martha Nussbaum.
Det handlar om mod, rättrådighet, vishet, måttfullhet. Under kristendom tillkommer tro, hopp och kärlek. Andra teologiskt grundade dygder är fattigdom, kyskhet, lydnad och ödmjukhet. Varje författare skriver om en dygd i var sitt kapitel. Boken är präglad av en starkt religiös kontext, vilket inte är till dess fördel. I svensk tradition innebär det gärna en dragning till det välvilligt luddiga, och så blir fallet även i denna bok.
I litet vaga termer förespeglas att dygdetik skulle kunna utgöra ett alternativ till pliktetik, där fasta moralregler, förankrade i människans existens, utgör grunden. Immanuel Kant är den mest framstående förespråkaren av pliktetik. Det andra huvudalternativet är konsekvenssetik, där utilitarismen utgör det vanliga exemplet, med bland annat John Stuart Mill som representant. Här är det en handlings konsekvenser som avgör dess etiska värde. Bägge dessa senare etikteorier är starkt förknippade med upplysningens idéer om mänskliga rättigheter, som sedan ledde vidare till det moderna välfärdstänkandet.
En av bokens brister är att den aldrig på allvar diskuterar konfliktlinjerna mellan dessa tanketraditioner. Jag saknar skärpan. Vissa av essäerna ligger farligt nära kåseriet. I andra finns några ytliga kommentarer om de viktiga konflikterna, blandat med återupprepningar av klichéer som att individualism innebär egoism. Som ett exempel på denna brist på stringens kan man anföra hur redaktörerna litet ambivalent diskutera mänskliga rättigheter såsom varande generaliseringar och abstraktioner. De skriver om att istället "sätta själva människan i centrum". De hävdar att detta inte är en "extrem individualism". Det verkar som att man vill både äta kakan och ha den kvar. God individualism: ja. Dålig individualism: nej. Det hade kunnat bli intressant om man tagit sig an konflikterna mellan de olika etiksystemen på ett mer analytiskt sätt.
En fråga som boken lämnar obesvarad är huruvida pliktetiken egentligen alls skiljer sig från konsekvenssetik. En ofta återkommande formulering i boken är att dygdernas utövande beror på omständigheterna. "Det mesta hänger på sammanhanget." För antikens tänkare var syftet med dygderna en avgörande punkt, men bokens författare är mer inriktade på effekterna av dygdernas utövande. Då måste jag ställa en naiv fråga: Om det nu är så viktigt med situationen, och att man måste väga effekterna av dygdernas utövande, på vilket sätt är man då inte konsekventialist? Det tycks ju i slutändan handla om effekterna, det vill säga konsekvenserna, av dygdernas utövande?
Sven-Eric Liedman skriver om klokheten. Detta är bokens bästa essä. Klar och redig. Men samtidigt utan riktig udd. Den betecknar klokheten som en situationsbunden dygd. Men det är svårt att kombinera detta med den kritik mot konsekvensetiken som Liedman refererar:> Ofta är det svårt att över huvud taget avgöra vad en handling leder till: nya handlingar följer, och omständigheterna förändras oavlåtligt.Visst. Men på vilket sätt utgör dygdetik en lösning på detta problem? Varje etik som vill ha en förankring i verkligheten - och något annat är svårt att föreställa sig - har ju ett problem med den faktiska tillämpningen i varje konkret fall. Endast en rent rigid pliktetik skulle kunna ha en fix färdig lösning på det problemet, tycks det mig.
Eva Österberg skriver om mod. Ett välskrivet resonemang, men inte så mycket till slutsatser. Här finns en formulering att etiska riktlinjer "måste [...] få sina konkreta konsekvenser i vardagens liv". Vilket illustrerar min poäng att dygdetiken i denna bokens tappning tycks vara ekvivalent med konsekvensetik.
Bo Lindberg skriver om mildhet. Han börjar med konstaterandet att mildhet utövas i en asymmetrisk maktrelation (kungen kan vara mild mot undersåten), men vill sedan vidga det till att gälla jämlika människor. En tveksam glidning. Han avslutar med några mycket märkliga uttalanden om bristerna hos idéerna om mänskliga rättigheter.
Peter Aronssons bidrag utgår från omdömet som dygd, men handlar mer om historiefilosofi. Han försöker litet omständligt göra en koppling, men övertygande är det inte. Detta är bokens minst intressanta essä, skriven på ett i sämsta mening postmodernt sätt, med snåriga formuleringar, och märkliga termer. Han skriver upprepat om "fakticitet" (som är dåligt) och "slitstarka dilemman" (som är bra).
KG Hammar skriver om lydnad på ett sätt som är intressant endast i kristna sammanhang.
Marie Lindstedt Cronberg skriver om kyskhet. Även detta intressant endast ur ett kristet perspektiv. Här finns dock en pikant analys: Det som föranledde Martin Luther att börja fundera på katolska kyrkans regler var att hans kropp "sände signaler som inte låg i linje med celibatet." Alltså:** Det var Martin Luthers kåthet som var början på reformationen.** Onekligen tankeväckande.
Mohammad Fazlhashemi skriver om barmhärtighet inom islam. Intressant som allmänbildning, och ger en insikt i hur resonemangen går inom den iranska shiitiska traditionen. Men historieskrivningen är litet väl generaliserande, ibland är det oklart vilka epoker och regioner han egentligen behandlar.
Catharina Stenqvist avhandlar ödmjukheten. Hon påpekar det litet tvivelaktigt smarta med ödmjukheten, att den ofta motiveras instrumentellt, vilket gränsar till det självmotsägande.
Gunnar Broberg skriver om nyfikenheten. Den kristna traditionen gör stor skillnad på det goda studerandet som leder till Gud, medan nyfikenheten handlar om sinnlighet, och leder bort från Gud. Nyfikenhet handlar om synen, och det är slående hur vetenskapens framsteg under renässansen i så hög grad handlade om att se på nya sätt medelst teleskop och mikroskop.
Eva Kärfve skriver om lojalitet. Hon använder trofasthet, eller trohet, som synonym, vilket är tveksamt. Lojalitet har ju en vertikal mening mellan människor i olika ställning, medan trofasthet har en mer egalitär betydelse. Kärvfe skriver om lojalitet ur genetiskt perspektiv, och det är trist att se hur hon, som så många andra inom humaniora och samhällsvetenskap, misstolkar och förvränger Richard Dawkins teori om själviska gener. Hon refererar till dennes bok, men frågan är om hon har läst den. Dessutom för hon ett alldeles befängt resonemang om "vår förmenta förmåga att värdera genetisk likhet", som visar att hon inte har förstått vad det handlar om.
Slutligen skriver Kenneth Johansson om tålamodet. Behållningen här är ett resonemang om Adam Smiths moralteori, något så ovanligt i svenska sammanhang som en seriös diskussion av dennes tankar.
Jag har tidigare kommenterat Ann Heberleins recension av boken i Dagens Nyheter 26 okt 2012. När jag nu läst boken kan jag konstatera att Heberlein drar högre växlar på den än den är värd. Heberleins kritik av liberalismens individualism motsvaras inte av något mer utförligt resonemang i boken.