Stefan Jonsson avslutar 2 september 2013 sommarens debatt i Dagens Nyheter (och andra tidningar) om hederskultur. Det är i viktiga avseenden frågan om en reträtt. Den ståndpunkt som vi vanligen ser Jonsson förfäkta är den postkoloniala kritiska kulturteorins: Olika kulturer är bara olika, man ska inte värdera. Det inte är något speciellt med liberala värderingar, förutom att de är redskap för förtryck. Så även om i princip alla kulturer är lika mycket värda, så är ändå den västerländska sämst.
Men i Jonssons artikel så ser vi hur han inte längre förmår hävda denna ståndpunkt. Han vidgår existensen av olika typer av socialt förtryck grundat i kulturella förhållanden. Han medger att västerländska samhällen har "sina främsta drag". Han värderar alltså olika aspekter av ett samhälle, och finner att även västerlandet har positiva drag.
Han skriver också:
Mycket vore också vunnet om vi utgick ifrån – forskningen visar det – att invandrare från Mellanöstern liksom andra invandrargrupper i regel snabbt anammar nya värderingar och gör det än snabbare när de inte möts av diskriminering.
Detta är ett märkligare uttalande än det ser ut som. Jonsson tillstår att det är eftersträvansvärt att invandrargrupper anammar nya värderingar. Borta är den postkoloniala relativismen. Han erkänner indirekt att det finnas bättre och sämre värderingsmönster. Tillsammans med det förra citatet betyder det att ju mer ett samhälle (inkluderat dess invandrarna) närmar sig de liberala idealen, dess bättre är det. Detta måste vara en bitter slutsats för en postkolonial teoretiker!
När Jonsson skriver om en "individcentrerad och universell politik som borde förespråkas även av liberaler" så kan man tolka det som hyckleri. Jonsson är antiliberal, så varför skulle han egentligen bry sig om att påverka vad liberaler har för politik? Men det finns anledning att se positivt på han anammar dessa termer "individcentrerad" och "universell": Det är inte begrepp som utgår från den postkoloniala idévärlden. De har sin hemvist i klassisk upplysning. Den postkoloniala diskursen, som det heter, frångås av Jonsson.
Gott så. Dock finns det några rester kvar av den postkoloniala ansatsen. Han påstår att de som kritiserat honom talat om väsensskilda kulturer. Det är inte sant. Han envisas att ifall ett påstående används i främlingsfientlig propaganda, så är det därmed pestsmittat och kan inte användas av någon annan. Det är uppenbart trams. Han tror det är viktigt att påpeka att ett inlägg av Sakine Madon har hyllats av Avpixlat. Jaha? Det vore ett problem endast om Madons inlägg faktiskt var rasistiskt.
Och han försöker rädda sin kritik av begreppet hederskultur genom att hänvisa till Jenny Westerstrands artikel 26 augusti 2013 i DN. Problemet är att Westerstrand uppenbarligen inte själv förstått hedersbegreppet inom vissa kulturer. Hon tycks tro att det enbart handlar om att skydda kvinnas oskuld. Därför tror hon att förekomsten av övergrepp mot kvinnor som kränker deras heder visar att man inte kan tala om hederskultur.
Men det är väl ändå tydligt att den heder det handlar om är männens? Det är mannens, eller möjligen släktens, heder som sätts ifråga om han inte har kontroll på "sina" kvinnor, det må vara hustru, dotter eller syster. Om en kvinna i en sådan kultur uppför sig på ett sätt som sätter mannens heder ifråga, så har mannen, enligt hederskulturens koder, rätt och skyldighet att sätta henne på plats. Det är i det ljuset man ska se de exempel på förnedring av kvinnan som Westerstrand redogör för.
Det finns inget problem med att kritisera denna hederskultur därför att den så uppenbart kränker kvinnors rättigheter, samtidigt som också kritiserar det komplex av föreställningar som används för att rättfärdiga mäns våld mot kvinnor i de flesta kulturer, inbegripet nutida västerländska. Av någon anledning tycks Jonsson med flera tro att kritik mot hederskultur måste innebära ursäktande av våld mot kvinnor. Men varför måste man dra den slutsatsen?
De insatser som Robert Hannah (DN 18 aug 2013) med flera har gjort i denna debatt är viktiga på flera sätt. Begreppet hederskultur går inte att vifta bort. Existensen av våld och förtryck måste motarbetas i vilka former det än tar sig uttryck. De utsatta börjar själva bryta förtrycket. Vi ser att framsteg är möjliga. Och de framsteg som faktiskt har gjorts blir tydligare. Det är en nödvändig grund för en fortsatt progressiv utveckling.