DN publicerar ett reportage av Niklas Orrenius om Anna Lindh 8 september 2013. Tyvärr visar det på en punkt hur man kan förminska bilden av en politiker. Ingenstans i reportaget nämns den enskilt största insatsen Lindh gjorde som miljöminister: Tillkomsten av en ny samlad miljölagstiftning i form av den nu gällande miljöbalken. Reportaget beskriver de förklenande omdömen Lindh fick som SSU:s ordförande när hon drev miljöfrågorna. Det talades om skogsmulleidéer. I det sammanhanget kunde det ha varit passande att redovisa det faktum att Lindh faktiskt hade förmågan att, när chansen gavs, göra något konkret av detta engagemang. Det var nämligen inte alls självklart.
Orrenius skriver en hel del om den sexism och förminskning som Anna Lindh fick känna av. Dessvärre kan utelämnandet av hennes insatser på miljöområdet betraktas som ytterligare en del av samma fenomen. En kvinna som jobbade på som minister och producerade en lag som är i kraft än idag. Hon gjorde det sedvanliga grovjobbet i inrikespolitiken. Om detta nämns inget.
Det hela förvärras av DN:s ledarskribent Johannes Åman: Han skriver att det i Tom Alandhs SVT-dokumentär om Anna Lindh "framskymtar att hennes tidigare insatser var mindre imponerande". Inte heller Åman nämner Lindhs insatser som miljöminister.
Varpå ledarskribenten lätt insinuant frågar: "Var hon tillräckligt intresserad av inrikespolitikens alla nyanser av grått?". Sexism, någon?