Skönlitteratur och empati: Så föds en vandringsmyt

I Björn Wimans krönika i Dagens Nyheter 13 okt 2013 ser vi i realtid hur en vandringsmyt föds:

Jag har redan kommenterat själva Science-artikeln av Kidd och Castano. Att först Maria Schottenius och sedan Björn Wiman jublar är inte så konstigt. En litteraturkritiker vill självklart att skönlitteratur skall vara nyttig på något sätt.

Men notera följande:

1. Ordet "empati" betyder strikt sett endast "förmågan att uppleva och förstå andra personers känslor". Men det är uppenbart att ordets betydelse i allmänt tal har glidit iväg mot betydelsen "sympati", alltså att känna med en annan. Det är något annat, och mer, än att bara förstå hur en annan person känner. Det är så Wimans kommentar kommer att läsas.
2. Kidd och Castano använder inte begreppet "empathy", utan "Theory of Mind", som är mer precist och neutralt.
3. Kidd och Castano mäter bara en omedelbar effekt, inte en långsiktig. Men den distinktionen kommer att ignoreras. Det kan vara så att vad deras experiment gör är att tillfälligt aktivera försökspersonernas redan existerande, men vilande, Theory of Mind.

Jag förutspår att Wimans text nu kommer att fastna i det allmänna medvetandet så här: "Vetenskapen har visat att skönlitteratur gör oss till bättre människor." Vilket alltså, än så länge, inte har visats. Så föds en vandringsmyt. Via förenklingar och extrapolation formas en "sanning" som går långt utöver vad forskningen faktiskt visade. Det är väl inte Wimans syfte, men det är så det blir.

Man kan notera att Steven Pinker, som i boken The Better Angels of Our Nature nämner skönlitteraturens framväxt under 1700- och 1800-talen som en faktor bakom vår ökade grad av civilisation, twittrade sin avvaktande hållning till Kidd och Castanos resultat. Han skulle ha kunnat jubla han också, men han var snarare svalt kritisk. En attityd att rekommendera.