Svante Nordin beskrivs som "professorn som har gått från intellektuell marxist till skribent för nykonservatismens flaggskepp" i en artikel i Lundagård 27 maj 2010. Artikeln utgår bland annat från den bok, Humaniora i Sverige, som Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds Universitet, utgav 2008.
När jag nu läst denna bok förstår jag varför jag förbisåg hans bidrag till den antologi om humanioras ställning i Sverige, Till vilken nytta? (2013), som jag skrev om för en tid sedan. Det bidraget var påfallande uddlöst, förmodligen därför att uppdraget var att diskutera "nytta". Tvärtemot grundtonen i den antologin, så ser Nordin inte humanioras kris i Sverige främst som en fråga om utarmning från statens sida. För honom handlar det istället om ett forskarsamhälle som inte upprätthåller den intellektuella nivån.
Nordin inleder med en prolog som i själva verket är en mycket kortfattad intellektuell självbiografi. Den är mycket läsvärd.
Nordin beskriver därefter svensk humaniora i fyra avsnitt:
Nordins analys av dagens kris i svensk humaniora är värd att läsa. Hans resonemang lyder mycket kortfattat så här:
Marxismen bröt igenom i svensk humaniora i efterdyningarna av 60-talsrevolten och protesterna mot Vietnamkriget. Namn som Louis Althusser, Georg Lukács, Antonio Gramsci, Theodor Adorno, Herbert Marcuse och Jean-Paul Sartre blev viktiga. Nordin skriver att "den vänster som nu fick sitt genombrott var en intellektuell vänster". Den revolutionära vänstern kom ingenstans vad gällde verklig makt, utan man fick retirera in till de "akademiska bastionerna".
Men en förutsättning för den akademiska marxismen var hoppet om att historiens mening var att frambringa det klasslösa, kommunistiska samhället. Nordin skriver om sin egen upplevelse av redaktionen för den marxistiska tidskriften Zenit kring 1980:
Vi var stridbara men också självklart övertygade om att ha vinden - historiens vind - i ryggen. På vår intellektuella överlägsenhet tvivlade vi inte.
Men detta tillstånd varade på sin höjd fram till den internationella kommunismens sönderfall.
I fortsättningen saknade historien förnuft och mening, tron på upplysningens och modernitetens stora berättelse sviktade. Postmodernismen hade gjort entré. Det skulle också visa sig i fortsättningen att många flaggade ut från marxismen för att i stället segla under postmodern bekvämlighetsflagg.
Nordin använder därefter beteckningen "postmarxism" för att beteckna den brokiga samling teorier som ersatte marxismen, som postmodernism, genusteori, queer theory, postkolonialism, dekonstruktionism.
Det fanns en viktig minsta gemensam nämnare mellan marxism och postmodernism:
Fienden var fortfarande densamma - den liberala västerländska moderniteten. Den borgerliga kulturen stod liksom alltid i skottgluggen. [...] Det handlade om att vara subversiv, det gällde att underminera, destabilisera, dekonstruera, att avslöja, blottlägga och lyfta upp i dagen det borgerliga samhällets alla vidrigheter.
Viktiga förgrundsgestalter för de postmoderna tankarna är Jacques Derrida, Michel Foucault, Jean-Francois Lyotard och Jean Baudrillard.
En av förändringarna som skedde var att:
I den postmodernistiska och postkoloniala diskursen används gärna termer som "eurocentrism" och "rasism" istället för "imperialism" för att fördöma västerlandet [...].
En annan förändring var ett starkt tvivel på att det gick att göra något åt situationen:
Lyotard förnekar att postmodernismen erbjuder "någon horisont av frigörelse". Ingenting kan befria oss från den liberala demokratin utom "solens ofrånkomliga utslocknande". [...] Hos Foucault och Baudrillard är tanken på emancipation lika fjärran. Hoppet om Alternativet som var så avgörande för 1960-talsvänstern har bleknat bort.
Nordin skriver att den filosofiska bakgrunden till denna postmodernism i stort ignorerades i Sverige, dels därför att man tog till sig de franska författarna via den amerikanska akademiska scenen, på grund av dåliga språkkunskaper, dels därför att man helt enkelt var okunnig om den kontext som innefattade storheter som Platon, Aristoteles, Descartes, Spinoza, Kant, Hegel och Nietzsche. Vilket inte förbättrade situationen vad gäller den intellektuella nivån. Han citerar flera andra kritiker som tycker sig se ett närmast parodiskt härmande av modetermer utan diskussion eller argument i samtida svenska avhandlingar inom humaniora.
Nordins resonemang om vad som har skett inom svensk humaniora är detaljerat men ändå oupphörligt intressant. Det är, som sagt, väl värt att läsa. Han avslutar med bland annat följande tankar:
Humaniora måste vara forskning och humaniora måste utgöra del av ett fortgående samtal. [...] [Den] har en särskild uppgift genom den roll den spelar i en kulturs självrannsakan och för dess kollektiva minne [...] som möjliggör ett kulturellt samtal.
[...]
Svensk humaniora måste söka återvinna det som förlorats - lärdomen, de långa linjerna bakåt i tiden, förtrogenheten med de förflutna och därmed främmande tänkesätten, de lärda språken, den europeiska kulturen. Men det handlar inte bara om att reparera. Teoriernas intåg är oåterkalleligt, likaså den politiska debattens förstärkta närvaro. Men teorierna måste prövas i en atmosfär av filosofisk bildning, i en kontext som tillvaratar deras filosofihistoriska dimension. Och den politiska debatten måste berikas med en gnutta politiskt förnuft.
Rättelse: I en tidigare version av denna artikel påstod jag att Nordin inte bidrog till antologin Till vilken nytta? Men det gjorde han, jag kom bara inte ihåg det.