Hans Ruin avslutar i Dagens Nyheter 4 nov 2013 den debatt han startade om Richard Wagners antisemitism och dess förhållande till nazismen. Under debatten har bland annat Ebba Witt-Brattström (DN 28 okt 2013) och Anders Carlberg (DN 29 okt 2013) skrivit intressant.
Till min tidigare kommentar, där jag jämförde Ruins inställning till Wagner med hur han skrivit om filosofen och nazisten Martin Heidegger, kan jag nu lägga en fundering över hur Ruin avslutar sin artikel:
Likväl framhärdar många i tanken att Parsifal som konstverk skulle stå fritt från allt detta, att dramat på något sätt skulle vara "rent". Kanske är det helt enkelt svårt att acceptera att musik som griper så starkt skulle kunna bära något ont, eller ens unket. Tonerna får liksom texterna att adlas. Men när de förklingat och berusningen släppt får man helt enkelt förlika sig med tanken att skönhet och grymhet kan uppträda i en och samma gestalt. Ja, att världen är just så tvetydig.
Tillåt mig göra en parafras av detta. Ruins resonemang får en extra dimension om man byter Heidegger mot Wagner.
Likväl framhärdar många i tanken att Heideggers filosofi skulle stå fritt från allt detta, att tänkandet på något sätt skulle vara "rent". Kanske är det helt enkelt svårt att acceptera att filosofi som fängslar så starkt skulle kunna bära något ont, eller ens unket. Texten får liksom tankarna att adlas. Men när de förklingat och berusningen släppt får man helt enkelt förlika sig med tanken att skönhet och grymhet kan uppträda i en och samma gestalt. Ja, att världen är just så tvetydig.