Ann Heberlein (DN 29 nov 2013) har problem med det öppna brev Borzoo Tavakoli ställer till SD:s Kent Ekeroth (DN 21 nov 2013). Hennes läsning av Tavakolis artikel är så skev att det blir intressant:
Jag hänger upp mig på Tavakolis betoning av sina prestationer: Han tycks argumentera för sin rätt att vara här, sin rätt till trygghet och säkerhet genom att hänvisa till sin nytta och sina prestationer. Det bekymrar mig att så många gillar och applåderar den retoriken. Människans värde får aldrig någonsin härledas ur hennes prestationer.
[...]
Det är som om hela samhället drabbats av en utilitaristisk psykos, där de enda värden som räknas är produktivitet och nytta. Det gäller att bevisa att man är nyttig för att få vara med.
Bakom hennes resonemang, som skenbart förs i termer av etik och värderingar, döljer sig nämligen en attityd som karaktäriserar många intellektuella: Att den strävsamma medelklassen är naiv, egoistisk, fylld av förakt mot svagare människor, och allmänt hysteriskt inriktad på materiell vinning. Kort sagt: Ett förakt av medelklassen.
Vad Tavakoli beskriver är en stolthet över att ha arbetat sig upp från ett läge nära noll, som politisk flykting, till dels en gedigen utbildning, dels att bidra till samhället genom yrkesarbete och på andra sätt, samt att ha bildat familj och tagit ansvar för barn. Allt detta är klassiska medelklassdygder. Det är de som Heberlein har problem med.
Heberlein antyder, eller kanske snarare tar för givet, att dessa dygder innebär ett nedvärderande av andra, mindre "lyckade" människor. Att de som av olika anledningar inte kan bidra till samhället på Tavakolis sätt klassas som "mindre värda" på grund av sina oförmågor. Det är detta tysta antagande som får Heberlein att dra slutsatsen att de klassiska medelklassdygderna leder till en "utilitaristisk psykos". Men allt detta beror på ett magnifikt missförstånd.
Har Tavakoli ens antytt att han skulle vara mer värd än andra, svagare eller mindre "lyckade" människor? Nej. Varför har han inte det? Jo, därför att det han skriver om är en stolhet och en vilja att vara en god människa genom att bidra efter förmåga till samhället. Han har studerat, arbetat, inte varit kriminell, arbetat för demokrati, och så vidare, allt i kontrast till de många självgoda uslingarna i Sverigedemokraternas led. Det är detta som är kärnan i hans artikel: Viljan att vara en god människa.
Detta är tydligen inte begripligt för Heberlein. Kanske är det en variant av Jante som spelar in: Inte kan man prata om att man vill vara en god människa, än mindre att man faktiskt delvis lyckats, utan att samtidigt förhäva sig! Men jag tror snarare det handlar om det utbredda medelklassförakt som man finner bland intellektuella, och inte bara bland vänsterfolk.
Heberleins resonemang om människans egenvärde är självklart riktigt. Men det är självklart endast i det sammanhang vi befinner oss i: En liberal demokrati. Ett samhälle med marknadsekonomi, välfärdssystem och politiker som är intresserade av samhällets utveckling och människors levnadsförhållanden. Och, inte minst viktigt, medborgare som är intresserade av att bidra till samhället.
Heberlein skriver:
Det är min fasta övertygelse att människan inte förtjänar sitt värde: Hennes värde är givet.
[...]
När förlorade vi tron på att det finns sådant som är gott i sig själv, som är sitt eget ändamål, inte blott ett medel till något annat, till något nyttigt?
Till detta kan man säga: Vi förlorade aldrig den tron. Den syns varje dag i det faktum att vi har kommit så långt som vi har. Sverige är idag ett av de mest mänskliga samhällen som någonsin existerat på denna jord. Våldet är lägre, välståndet högre, barnadödligheten lägre, etc, etc, än någonsin. Vilket inte betyder att allt är bra. Ska det vara så svårt att hålla de två tankarna i huvudet samtidigt?
Heberlein tycks inte inse att om man karaktäriserar vårt samhälle som en "utilitaristisk psykos", då innebär det att alla de framsteg som vi gjort är att betrakta som meningslösa. Värdelösa. Av vilken anledning ska vi då försvara det som åstadkommits? Varför ska vi ens försöka arbeta vidare mot ett ännu bättre samhälle? Allt är ju ändå bara skit.
Mot slutet av sin artikel skriver Heberlein:
Tavakolis text ligger naturligtvis, som man brukar säga, "i tiden".
[...]
Det är inte svårt att tycka om människor som Borzoo Tavakoli.
Notera hur hon inte talar till Tavakoli, utan om honom. Det är signifikant. För den intellektuella elit som Heberlein tillhör är aldrig medelklassen ett subjekt, någon man diskuterar med eller tänker på som en moralisk, självständig aktör. Den ses snarare som ett objekt, en anonym massa av arbetsmyror som på sin höjd ska arbeta ihop litet skattepengar.
Heberlein vill ha ett gott samhälle där "vi ska ta hand om varandra". Det är dags för henne att inse att det samhället har en nödvändig förutsättning: En strävsam medelklass. Heberleins moralismer leder henne bort från den viktigaste slutsatsen: Att Tavakoli och den medelklass han tillhör är det goda samhällets fundament.