En revolution är en process där maktförhållanden som tidigare var fasta plötsligt blir flytande. För att låna en term från fysiken, när den politiska materian genomgår en fasövergång, som när is smälter och blir flytande vatten. Scenförändringen i Ukraina under det senaste dygnet 22 februari 2014 är ett sådant exempel.
De halvt ordnade förhandlingar och uppgörelser som tidigare såg ut som en möjlig väg till att trappa ner krisen, har nu blivit överspelade av händelseutvecklingen. President Viktor Janukovytj har blivit avsatt och flytt Kiev. Oppositionsledarna har till stor del blivit desavouerade av de demonstrerande på Majdan. Det enda som i skrivande stund är klart är att allt är oklart. Allt flyter.
På radion hör jag reportrar som noterar att det är tyst från EU:s håll, och med viss skadeglädje konstaterar att EU "inte har koll". Nehej, men det kanske herrarna reportrar har? Sanningen är den att ingen, vare sig i Bryssel, Kiev, Moskva, Washington eller Stockholm kan veta var detta ska ta vägen.
Man kan i alla fall konstatera att Vladimir Putins politik att hetsa Janukovytj till att eskalera våldet genom att sätta in krypskyttar mot demonstranterna har misslyckats. Det är ett, åtminstone tillfälligt, tacknämligt fiasko för våldet som politisk metod. Det ska bli intressant att se om vi får veta mer om vilka dessa krypskyttar egentligen var. Kan de ha varit ryska elitförband som skickats ut att utföra sådant de ukrainska soldaterna inte ville göra?
Värderingen av en revolution beror självklart på vilka de faktiska konsekvenserna blir, vilket vi idag inte vet något om. Men synen på en revolution beror också på hur man ser på dess orsaker. I fallet Ukraina kommer striden om den historiska tolkningen att handla dels om Rysslands och EU:s roll, dels om vilka samhällsförhållanden och krafter som gav upphov till den.
På Aftonbladets kultursida har man bestämt sig för en viss ansats. Martin Aagard skriver 21 feb 2014:
Dagens maktkamp utspelas i ett vakuum som framkallats av en stor ekonomisk kris. En kris som i sin tur orsakats av två decenniers korrupt och knappt reglerad roffarkapitalism.
I denna historieskrivningen ses krisen som orsakad av kapitalismen. Kommunismen figurerar inte i denna bilden. Inte så konstigt kanske, med tanke på att Aftonbladets kulturredaktion leds av en kommunist, Åsa Linderborg. Då är det förmodligen orimligt att förvänta sig en analys som tar på allvar de maktstrukturer som har sina rötter i det kommunistiska systemet. Små grupper av före detta apparatchiks som har dumpat den ideologiska överbyggnaden i form av slagord om jämlikhet och frihet, för att koncentrera sig på det viktiga, nämligen maktinnehav och självberikning.
Den radioaktiva slaggen i Tjernobyl har man hjälpligt lyckats isolera från omvärlden. Men den giftiga arvet från Sovjetkommunismen tycks ha mycket lång halveringstid, och man har inte lyckats kapsla in den.
Ingen kan idag veta om Ukrainas revolution kommer att leda till att man anträder vägen mot en demokratisk och kapitalistisk normalitet. Det finns en chans. Men dessvärre finns det andra tänkbara scenarier.
Splittringen mellan östra och västra Ukraina, och konflikten mellan den ryska folkgruppen och ukrainska nationalister kan leda till en uppdelning av landet och etniska rensningar av ett slag som vi känner igen från forna Jugoslavien. EU har mycket begränsade medel att motverka en sådan katastrofal utveckling, men varje möjlighet måste utforskas.
Men strålkastarljuset måste riktas mot Ryssland. Vill Putin se en uppdelning av Ukraina, med allt vad det skulle innebära? Om svaret är ja, så vet vi var det moraliska ansvaret ligger.