Jonas Karlsson spelar huvudrollen i Shakespeares Rickard III på Dramaten. Han gör en slipprigt självsäker manipulatör. Han bär pjäsen, som är återhållet iscensatt, med goda stödjande insatser från övriga skådespelare, däribland Björn Granath som Buckingham, Rickards nyttige idiot till politruk.
Marinerade som vi är av berättelsen om de cyniskt manipulerande politikerna, så har pjäsen inte så många överraskningar att bjuda på. Vi kan det alltför väl. Men formuleringarna sprakar: den "pansrade lögnen", som vi har sett mycket av de senaste dagarna.
Den aspekt i storyn som får mig att haja till är de två scener där Rickard försöker lirka med en hatiskt inställd kvinna, och genom allehanda skruvade argument försöka inbilla henne att han älskar henne, eller åtminstone få henne att tvivla på sitt eget hat.
Den stora, sakta roterande plattformen sätter tonen i sceneriet. Kanske kan den symbolisera det obevekliga maskineriets gång? Färden mot det logiska slutet.
Det är moralismen i berättelsen som gör att den håller. Rickard får mardrömmar, och han går ett eländigt slut till mötes. "En häst, en häst, ett kungarike för en häst!" I denna uppsättning yttrat som ynkligt stön.
Så vill vi att varje ond ledare, politiker eller kung, ska sluta. Hitler brändes till aska i en bombkrater i ett sönderfallande Berlin, Mussolinis lik hängdes upp och ner i en lyktstolpe. Kanske räcker det idag med att de får tyna bort i exil, eller i fängelse efter rättegång i Haag. Vilka förbannelser vill vi idag skicka på dagens förtryckare som Kim Jong-un, Robert Mugabe eller Vladimir Putin?