Förslaget till NobelCenter på Blasieholmen har presenterats (pressmeddelandet finns här, några bilder finns här). I korta drag: en hög, närmast kubisk byggnad, med mycket glas och fasad i mässingsfärg.
Så vad ska man tycka om detta? Låt oss börja med tre synpunkter och argument som saklöst kan avfärdas:
1. Förslaget är för stort, för synligt! Detta är standardgnället när nybyggnation föreslås i Stockholm. Det är en slags nutida stadsbyggnadsvariant av Jante: Inget får sticka ut eller synas.
Låt oss komma ihåg vad som hände senast den maximen tillämpades: Vi fick det arkitektoniska fiaskot Moderna museet. Den byggnaden passar så "bra" in i sin omgivning att den är helt osynlig. Den är total tristess manifesterad i cement. Skulden kan inte läggas på arkitekten Rafael Moneo, utan den ligger direkt på de politiker som lyssnade på den tidens högljudda stadsbyggnadsreaktionärer.
Nu kanske någon invänder att Moderna museet inte är ett fiasko? Det finns en uppsjö sätt att bevisa att så är fallet. Låt mig bara nämna detta: På hemsidan för Moderna museet i Stockholm finns inte en bild på hela byggnaden. Inte en. Det enda som finns är två bilder på de två ingångarna. Hade byggnaden haft några kvaliteter alls så hade museet självt, eller dess webb-byrå självklart velat framhäva dessa. Men nej. Alltså: Inse att Moderna museet rent objektivt sett är en arkitektonisk katastrof!
2. Bevara platsens historia. Detta är ett argument som Lotta Edholm (gruppledare FP Stockholm) framhåller i en kommentar på sin blogg. Med det argumentet kan man inte bygga nytt någonstans. Alla platser har en historia. Argumentet är meningslöst. Den korrekta frågan är istället: Har platsen, och de eventuella byggnader som finns där idag, några kvaliteter? Idag finns ett antal P-platser, en kaj för skärgårdsbåtar, två hamnskjul och ett så kallat tullhus.
Svaret på den frågan är uppenbart: Har någon enda stockholmare någonsin haft denna platsen som mål för sin promenad genom stan? Har någon enda stockholmare någonsin, innan Nobelcentrum började diskuteras, gått förbi tullhuset, eller de två hamnskjulen, och utbrustit: "Se, så vackra byggnader! Hit måste vi gå igen för att beundra historien!" Nej, tänkte väl det...
Hamnskjulen kan rivas utan att någon kommer att sakna dom. Men för all del, lägg ut dom på blocket först, så kanske någon nostalgiker (Benny Andersson?) är dum nog att köpa dom. Tullhuset kanske man kan riva och bygga upp igen någon annanstans (Gärdet?), det verkar ju Stockholms stad tycka är en bra användning av skattemedel.
Som sagt, de byggnader som finns på platsen idag är helt ointressanta. Dom måste bort.
3. Det passar inte in! Detta är ännu ett argument som Lotta Edholm använder:
Folkpartiets välkomnar ett Nobelcenter men anser att man i den kommande processen bör ta stor hänsyn till den kulturmiljö som finns på Blasieholmen.
Först försöker hon kamouflera att FP är nejsägare ("välkomnar", jo tjena!) för att sedan använda just nejsägarens klassiskt konservativa fras "ta stor hänsyn till".
Det sanna förhållandet är det exakt motsatta: Platsen kräver en monumental byggnad. Om NobelCenter alls ska synas måste den ta plats och ge kontrastverkan mot de omgivande stora husen. Om det är något man kan kritisera förslaget för, så är det att det är för försiktigt. Risken är att den enkla kuben blir för anonym i förhållande till omgivningen.
Den enskilt största fördelen med förslaget har inte uppmärksammats av någon kommentar vad jag kan se: Det uppstår en plats på Blasieholmen som människor kommer att vilja gå till. Platsen framför NobelCenter har i det föreliggande förslaget en rimlig chans att bli en samlingsplats. Hoppas att den fortsatta processen tar fasta på det.