Antologin Världens kris - vänsterns lösningar (red. Katrine Kielos och Jesper Bengtsson, Tankesmedjan Tiden, 2014, ISBN 978-91-980114-2-5) handlar om idépolitiken i efterdyningarna av finanskrisen. Fokus ligger på den i vid mening socialdemokratiska internationella debatten. Boken är oväntat intressant även för en liberal, och flera av essäerna i den förtjänar att ge inspiration till den liberala idédebatten.
Jag skriver "oväntat", eftersom jag tidigare har läst Katrine Kielos bok Det enda könet och inte blivit speciellt imponerad. Men de artiklar som Kielos och Bengtsson har ställt samman innehåller mycket av det jag saknade i Kielos egen bok, nämligen (för att citera mig själv) "resonemang om hur vi ska analysera samhället och dess problem, i syfte att formulera en progressiv politik".
Ett påfallande drag hos de flesta (men inte alla) bidragen till antologin är önskan att föra fram utkast till reformförslag som har en realistisk möjlighet att kunna genomföras. Det är mycket uppmuntrande.
Det handlar om social ingenjörskonst i Karl Poppers anda, även om begreppet vad jag kan se inte nämns vid namn i boken. Det begreppet har dessvärre råkat ut för en betydelseförskjutning i svensk debatt så att det ofta används för att beteckna politisk klåfingrighet i socialpolitiken (exempelvis tvångsvisa steriliseringar), eller förmyndarmässiga halvauktoritära åtgärder i allmänhet. Jag anser att det är dags att rehabilitera begreppet social ingenjörskonst som en progressiv ansats som ställer faktiska samhällsproblem i centrum, och som kombinerar ödmjukhet och radikalitet i arbetet för ett bättre samhälle. Därför är det med stigande glädje jag läser de flesta av artiklarna i boken, eftersom den andan är väl företrädd. Självklart kan man göra invändningar mot många av de konkreta förslagen, men med rätt ansats är halva slaget vunnet.
Jacob Hacker, professor vid Yale och delaktig i demokraternas arbete för en allmän sjukförsäkring, skriver i sitt bidrag att politiken måste handla om "att få marknaderna att tjäna medelklassen igen." Han kritiserar den brittiska, och i viss mening europeiska, tredje vägens socialdemokratiska politik, som han hävdar mest har handlat om att försöka städa upp det värsta av marknadens härjningar vad gäller resursfördelningen. Han diskuterar det något kantiga begreppet predistribution, som ungefär går ut på att reformera ekonomi och samhällssystem för att förändra den dynamik som idag berikar de redan hyperrika och försvagar medelklassen. Det handlar om ordning på makroekonomin, kvalitativ välfärd, och en uttalad politik för medelklassen och de som strävar efter att bli medelklass.
Sony Kapoor, före detta finansmäklare, numera ledare för tankesmedjan Re-Define, skriver om förslag att tämja finansmarknaderna för att undvika den sorts spektakulära uppgång som ledde till kraschen 2008. Hans förslag passar verkligen in i begreppet social ingenjörskonst: Det handlar om konkreta, ingenjörmässiga förslag att ändra dynamik och mekanismer i finansmarknaderna för hållbar utveckling. Jag kan inte bedöma ifall Kapoors konkreta förslag är bra, men de uppfyller sannerligen villkoret att vara ingenjörsmässiga i betydelsen att de siktar på genomförande och ändamålsenlighet.
Carlota Perez, professor vid Tallinns tekniska högskola, skriver utifrån sina teorier om finanskriserna som en del i nya teknologiers genombrott i ekonomin. I en vidareutveckling av idén om Kondratieff-vågor skriver hon att finanskraschen 2008 hade sin början och förutsättning i internet och datorutvecklingen. Det finns i dagens situation en möjlighet att lägga fast nya förhållanden mellan teknik, kapital, arbete och samhälle. Med rätta förändringar i marknadsvillkoren kan "grön" tillväxt åstadkommas som länkar samhällsutvecklingen i hållbart produktiv riktning. Hon avslutar:
Marknadsfundamentalismen (tillsammans med den typ av snäv ekonomisk teori som den grundar sig på) är ett av de största hindren för en sund utveckling. Men att ropa på Keynes räcker inte - vi behöver också Schumpeter, och därutöver en vilja att göra djärva institutionella innovationer på lokal, nationell och global nivå.
Roberto Unger, brasiliansk filosof och politiker, bidrar med två artiklar, vars titlar väl sammanfattar hans teman: Det nya progressiva projektet, och Arbetare som vill vara småborgerliga. Idén om utveckling är ett starkt drag i hans resonemang, likväl som hans positiva inställning till medelklassen, eller som han skriver, det småborgerliga:
Vänstern har aldrig gjort ett större strategiskt misstag de senaste två seklen än att den utmålat medelklassen och småborgerligheten antingen som sin fiende, eller som sin enbart tillfälliga allierade.
Unger ansluter sig därmed till en gammal svensk socialdemokratisk strategi att vända sig inte bara till arbetarna, utan även till medelklassen, vilket förmodligen varit nyckeln till dess politiska framgångar under 1900-talet. Det är en strategi som dagens vänstersossar, typ Göran Greider, som hatar begreppet medelklass, gör sitt bästa för att motarbeta.
Unger får frågan om vad en sant progressiv människa, en vänstermänniska, är idag? Svaret förtjänar att citeras i sin helhet:
Någon som förstår att målet större jämlikhet är underordnat målet att lyfta den vanliga mannen och kvinnan till ett bättre liv. Ingen vill ha rigid jämlikhet som ett självändamål. Vi slåss mot fixerad ojämlikhet som ett hinder för det här mycket viktigare målet, att öka folks förmåga och möjligheter och göra upplevelsen av vanligt mänskligt liv starkare. Vi accepterar inte heller den etablerade institutionella strukturen som vår horisont. Den är inte given eller evig, den är en passage i historien. Den här kombinationen av idén om hängivenhet till storheten hos det vanliga, och viljan att experimentera med institutionella arrangemang, är det som definierar en politiskt progressiv eller vänstermänniska. Ska man följa alla dessa kriterier finns det dock knappt några sådana alls! Detta måste förändras. Det måste finnas en kamp. Och innan det kan finnas någon politisk kamp, måste det finnas en kamp i fråga om idéer.
Per Wirtén, författare och journalist, skriver om migration och flyktingar, med en hel del intressant information och analys, även om det är litet skissartat. Hans förslag till politik ligger ganska nära Folkpartiets, såvitt jag kan se.
Monika Arvidsson, utredningschef på Tankesmedjan Tiden, skriver tämligen träaktigt om idén om att exportera Saltsjöbadsandan till den internationella scenen. Sympatiskt, men inte så mycket mer.
Peter A Hall, professor vid Harvard, skriver om det europeiska perspektivet på socialdemokratin. Artikeln är ett ganska svagt nummer, även om den har viss poänger vad gäller socialdemokratins tillkortakommanden. Den landar i att politiken måste ha "en moralisk vision av vad människor i en gemenskap är skyldiga varandra." Förvisso sant, men Halls resonemang är saknar helt Ungers utvecklingsperspektiv. Den bristen har han gemensamt med stora delar av den europeiska socialdemokratin. Vilket är en orsak till dess problem.
Guy Standing, professor i ekonomi, skriver om prekariatet, ett begrepp sprunget ur orden prekär och proletariat, den nya samhällsklass av personer som inte har tillsvidare-anställning, inte heller är arbetslösa, utan som på olika sätt klarar sig med tidsbegränsade anställningar, tillfälliga uppdrag och vikariat. Några intressanta förslag till åtgärder kan jag inte se att analysen ger, även om den är intressant.
Kajsa Borgnäs, doktorand i politisk ekonomi, skriver om den marxistiska politiska ekonomin som ett alternativ till klassisk keynesiansk analys av den globala ekonomin och miljökrisen. Ett inlägg som antyder att ekonomin i själva verket är ett nollsummespel. Det lyckas med konststycket att diskutera hur de utvecklade länderna suger ut den fattiga världen, utan att alls beröra den utveckling, till exempel vad gäller barnadödlighet, som har skett i världen de senaste 30 åren.
Antologin har såpass många starka och intressanta inlägg att den definitivt bör läsas även av progressivt sinnade liberaler och demokrater av olika schatteringar.