Ukraina-krisen har blottlagt gamla konfliktytor i den svenska debatten. Den gamla så kallade tredje ståndpunkten har återuppstått i form av inpass från bland annat socialdemokraterna Göran Greider och Ulf Bjereld, som hävdar att EU och Ryssland är lika skyldiga till Ukrainakrisen. Kommunisten och chefen för Aftonbladets kulturredaktion Åsa Linderborg har velat beslå Ukrainas självständighetskämpar med fascism, och samtidigt urskulda Rysslands agerande.
Allt detta ekar ihåligt efter den senaste tidens händelser, där Rysslands invasion av Krim, destabiliseringen i östra Ukraina, presidentvalet i Ukraina och EU-valet har gjort det besvärligt för tredje-ståndpunktarna. Vi har inte hört så mycket från Greider, Bjereld eller Linderborg på den senaste tiden i dessa frågor. Man kan däremot med stor behållning läsa Timothy Snyders analys i Dagens Nyheter 27 maj 2014, med rubriken "Ukraina har svaret på EU:s kris".
Estlands president Toomas Hendrik Ilves intervjuades i Dagens Nyheters lördagsbilaga av Philip Teir 24 maj 2014, och påminner om ett besläktat trist tema i den svenska närtidshistorien: den svenska inställningen till Baltikum under Sovjet.
Ilves egen pappa var socialdemokrat. Jag frågar om Olof Palme var en figur hemma hos familjen.
– Vi diskuterade honom. Men det var egentligen senare, när vi flyttat till USA. Min far hade en socialdemokratisk syn, han var vänster om mitten. Den sociala biten av svensk socialdemokrati sympatiserade han med, men han uppskattade verkligen inte Palmes attityd till de ockuperade baltiska staterna.
Ilves nämner Sveriges utrikesminister Sten Anderssons kontroversiella uttalande 1989, där han inför en grupp journalister påstod att de baltiska länderna tekniskt sett inte var ockuperade.
– Jag kallar det ”The Olof Palme school of human rights”. Reaktionen på brott mot mänskliga rättigheter står i direkt proportion till avståndet från Stockholm. Förtryck och massmord i de baltiska länderna störde ingen, men skedde det i Chile reagerade man.
Enligt Ilves är förklaringen till den doktrinen ”ganska uppenbar”.
– Man kritiserade inte ryssarna, man hade för mycket att förlora. Det var moraliskt förkastligt, och det var märkligt att se att det här pågick ända fram till 80-talet. Jag säger naturligtvis inte att det som skedde i Chile var bra, men samtidigt som man kritiserade Chile reste man till Lettland och klädde sig i röd pionjärscarf, säger han.
Jag kan intyga att det Sten Andersson sa 1989 inte har förlåtits honom av de i Sverige som har baltiska rötter. Det engagemang som bland annat Göran Persson visade för de baltiska staterna under 1990-talet har visserligen dämpat bitterheten efter Sten Andersson svek, men när Greider och Bjereld börjar yra om åsiktsmässig neutralitet, då petar man i ett gammalt sår.
I dagarna har Ryssland låtit meddela (Dagens Nyheter 31 maj 2014)
[...] att ett svenskt eller finskt Nato-medlemskap skulle ge upphov till ”farliga, negativa förändringar” i regionen.
Det ryska utrikesdepartementet använder sig av följande hot:
[...] den nordisk-baltiska regionen ”traditionellt sett kännetecknats av låga militära och politiska spänningar”, men att Ryssland också har ”ett ansvar att skydda sina landsmän och deras kultur” – framförallt i de baltiska staterna
Alltså: Om Sverige och Finland går med i Nato kommer Ryssland att vilja "beskydda" "sina landsmän" i de baltiska staterna.
Vilket i sig är ett argument för Sverige och Finland att gå med i Nato. Vi måste se till att bidra till skyddet i vår del av världen mot den ryska aggressionen. Baltikum har redan dragit de korrekta slutsatserna av detta. Det är dags att vi också gör det.