Att gnälla på bristande verklighetskontakt är kanske inte det mest originella man kan göra mitt i en valrörelse. Men efter att denna söndag ha stött på tre exempel av högst varierande sort, så hoppas jag det förlåts mig att jag reagerar:
På senare tid har det funnits hoppingivande tecken på att FP i Stockholm sakta men säkert har insett att dess stadsbyggnadspolitik måste förändras. I en artikel 17 juli 2014 i Svenska Dagbladet skrev Lotta Edholm och Madeleine Sjöstedt att man borde bygga tätare, inte glesare, och att bostadsministern Stefan Attefall är fel ute som vill premiera byggande av småhus runt storstäderna.
På sina valaffischer säger FP Stockholm: "Vi vill bygga staden, inte riva den." Vilket får anses vara ett fall framåt sedan förra valet, där betoningen låg på att vara motståndare mot höga hus.
Bra! Det tycktes alltså som att FP Stockholm äntligen insett det verkliga problemet, bristen på nybyggnation i staden. Att man till slut har rört sig mot en progressiv stadsbyggnadspolitik.
Men. Så kommer vi till detta med de konkreta ställningstagandena. När paroller möter verklighet. Och där blir det platt fall.
FP har återigen gått på nejsägarlinjen när ett konkret förslag till nybyggnation skall beslutas. Ett 16 våningar högt hus, som kallas Tantos höghus, har föreslagits på en hörntomt vid Ringvägen på Södermalm. För den som känner till platsen framstår detta som ett synnerligen gott förslag. Få platser i innerstan lämpar sig bättre för ett litet högre solitärhus.
Men så har då FP Stockholm i stadsbyggnadsnämnden visat sitt sanna ansikte: Man är "skeptiska" till höjden på huset, och vill "omarbeta" förslaget. Man är rädda för den skugga som byggnaden kommer att kasta över skolgården för grannen Mariaskolan. Därmed utmanar man löjet. Själv bor jag i skuggan av Skatteskrapan, och är inte olycklig för den skull. Vem kan på allvar tycka att Mariaskolans elevers marginella olägenhet av en skuggad skolgård uppväger de 50-tal nya lägenheter (eller vad det kan röra sig om) som man vill stoppa?
Så var det alltså med inställningen till stadsbyggnationen. Så stor var viljan att bygga fler bostäder i staden. Så klar var insikten om verkligheten för de som söker bostad i Stockholm.
I ett alldeles för långt och ofokuserat reportage av den annars mycket gode skribenten Björn af Kleen i Dagens Nyheter 7 september 2014 så uttalar sig Per Svensson (liberal skribent och "senior columnist" på Sydsvenskan) om tidningarnas problem, och då särskilt Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad. Han vill ha en ny affärsstrategi för tidningarna:
Forskning! föreslår Svensson. Produktutveckling! Titta på läkemedelsindustrin!
– De lägger en enorm del av sin budget på forskning medan tidningsvärlden förlitar sig på att enskilda redaktörer och journalister ska få snilleblixtar och göra lite roliga grejer på webben. Det är egentligen hela grundproblemet.
Som en gång anställd i läkemedelsbranschen så kan jag konstatera att Per Svensson inte har verklighetskontakt i denna frågan. Läkemedelsbranschen har genomgått oerhörda förändringar under de senaste 20 åren. Det finns få branscher där hopslagningar, rationaliseringar och försök till förnyelse har lett till så litet resultat i forskningen. Branschens forskning har krympt till en skugga av sitt forna jag i Sverige och de flesta västländer.
Om Per Svensson tror att det finns några fantastiska trollformler att hämta från läkemedelsbolagens forskningsverksamhet för tidningsvärldens del, så är han gruvligt felinformerad.
I en artikel som är lika klargörande som den är moraliskt utmanande, visar Joel Dahlberg 7 september 2014 i Svenska Dagbladet på att talet om rättigheter för människor som har kommit hit utanför giltiga avtal och tillstånd, så kallade papperslösa (eller illegala invandrare om man så vill formulera det) inte har sin motsvarighet i explicita och genomtänkta ställningstaganden från de politiska partierna. Han visar hur väldigt många, framförallt i riksdagspartierna, helt enkelt försöker undvika frågan. Det handlar om ett försök att blunda för verkligheten.
Invandring behöver inte alls betyda samhällskostnader. En arbetskraftsinvandring betyder tvärtom ett betydande tillskott av resurser till samhällsekonomin. Några välfärdskostnader att tala om leder inte heller arbetskraftsinvandring till. Rent demografiskt statistiskt befinner sig dessa personer i sina mest produktiva och friska år. Bara plus för Sverige och välfärden, med andra ord.
Det som kan betyda kostnader är flyktinginvandring, ifall personerna av olika anledningar inte kan komma i arbete så fort de kommer hit. Och det kan också betyda kostnader för välfärden om de personer som kommer hit är sjukare, äldre, yngre, eller på annat sätt i större behov av välfärdsåtgärder än befolkningen i stort, och i jämförelse med de insatser som gruppen gör för samhällsekonomin.
Allt detta är trivialt. Det är sakförhållanden. Och dessa förhållanden har lett till politiska slutsatser, nämligen till den så kallade generösa flyktingpolitiken som Sverige har haft sedan 70-talet, om än med mycket varierande faktiskt innehåll. Tanken är att så många som möjligt skall beredas sin tillflykt här.
Asylrätten har de facto aldrig varit en gång för alla lika och oföränderlig. Människor har kunnat komma hit från från flyktingläger i endast den grad som Sverige har ansett sig kunna ta emot dem. Så har verkligheten sett ut.
Är detta moraliskt? Borde inte alla som vill få komma hit? Vilka är vi att sätta gränser? Så har diskussionen om fri invandring kontra reglerad invandring gått. Resultatet av den diskussionen har i varje politiskt ansvarigt forum varit att den reglerade invandringen (som den generösa invandringspolitiken är ett annat namn för) vunnit bifall. Sverige har aldrig varit i närheten av fri invandring.
Därför är det oerhört bekymrande att de ledande politiska företrädarna tydligen inte orkar argumentera för den linjen. Den är en form av verklighetsflykt. I denna ovilja eller oförmåga finns en oerhörd fara. En politik som ingen vill försvara kan rimligen inte överleva i ett demokratiskt samhälle.
Den som vill ha fri invandring får gärna vara det. Men den får då förklara hur välfärdssystemet skall klara det.
Vi som är för generös, reglerad invandring har redan tagit ställning. Vi vill ha en fungerande välfärd. Ingen tjänar på att så många flyktingar tas emot att hela systemet imploderar. Vi är inte där, och vi är inte heller på väg dit. Därför är det inget konkret problem med de fall av illegala invandrare som får vård för akuta sjukdomar. Men den som därav drar slutsatsen att Sverige rent faktiskt kan ha fri invandring, har inte kontakt med verkligheten.
En litet påpekande i detta sammanhang. En del debattörer känner behov av att komma med så starka argument som möjligt för invandring att de helt enkelt inte tänker sig för. Stefan Jonsson, skribent på Dagens Nyheters kultursida, professor i etnicitet och postkolonial akademiker, skrev 16 december 2013 om de folkvandringar som vi ser i Europa idag:
Är migrationen regel eller undantag? Den som pekar ut den som ett problem bör få en motfråga: säg ett samhälle där migration inte förekommit, där folk inte flyttat bort – av tvång eller fri vilja – för att finna bättre möjligheter och resurser, för att idka handel eller överleva? Har sådana samhällen funnits? I så fall har de spårlöst tynat bort.
När och var började detta ses som problem? Det skedde i samma stund som någon inhägnade ett stycke mark och sa att det var hans. Det Första Stängslet gör migranten synlig som migrant. Från och med nu tvingas hen bekänna färg och begära tillstånd. Här uppstår en konflikt, först mellan bofasta och nomader, därpå mellan hemmansägare och resande, i dag mellan medborgare och invandrare.
Det är litet märkligt att här se Jonsson använda argument som rimligen rättfärdigar kolonialism. Som till exempel de vitas övertagande av Amerika från indianerna. Om nu invandring är så i grunden oproblematiskt, hur kunde då övertagandet av indianernas marker vara fel? Det var ju bara vanlig folkvandring när vita européer tog sig till Afrika, Asien och Australien och ockuperad mark där? Inget problem, eller hur?
Jag misstänker att denne postkoloniale kritiker inte är helt på det klara med att hans argument ger carte blanche för kolonialism. Så kan det gå när man inte tänker efter.