Karl Popper (1902-1994) är en av 1900-talets största liberala filosofer. Hans magnum opus inom den politiska filosofin, Det öppna samhället och dess fiender, kom ut 1945, alltså för snart 70 år sedan. Verket består av två delar, där den första behandlar Platon, av många ansedd som den västerländska filosofins fader, och den andra delen tar sig an GWF Hegel och Karl Marx. Men verket är sannerligen inte bara en recension av andra filosofer. Popper utvecklar och argumenterar för sin egen liberala politiska filosofi.
Hur står sig Poppers verk idag, efter världspolitikens alla händelser sedan den tillkom, inklusive Järnridåns upprättande och fall? Är Poppers tänkande fortfarande relevant?
Det råkar falla sig så att det är ungefär 35 år sedan jag läste verket för första gången, som 18-åring. Hur uppfattar jag nu, med litet mer livserfarenhet, verket när jag läser det idag? I det följande citerar jag från den engelska utgåvan från 1974 utgiven av Routledge & Kegan Paul. Den svenska översättningen från 1980-81 på Akademilitteratur har jag ägt, lånat ut och aldrig återfått. Den översättningen planeras att ges ut igen under 2015 av bokförlaget h:ström Text & Kultur, enligt uppgift.
Poppers centrala tema är kontrasten och konflikten mellan det slutna och det öppna samhället. Han diskuterar vilka idéer och ideal som dessa motsvarar, och vilken sorts politik som dessa ideal hänger ihop med. Vad avser han med dessa begrepp?
In what follows, the magical or tribal or collectivist society will also be called the closed society, and the society in which individuals are confronted with personal decisions, the open society.
Popper ser det slutna samhället som en slags förhistorisk gemenskap där alla samhällsroller var självklart givna, där individen som vi uppfattar begreppet inte finns, utan människor har sin existens i på förhand givna positioner i samhällskroppen. Samhällets strukturer är på ett grundläggande sätt självklara, synbarligen av naturen givna.
Det öppna samhället bygger istället på idén om individen som ett moraliskt subjekt, som själv kan och måste fundera över sin egen roll och sitt eget ansvar. En persons position är inte utstakad från födseln, utan kan förändras. Samhällets strukturer kan kritiseras, förändras och utvecklas genom debatt och medvetna åtgärder för samhällsförändring.
Det är viktigt att notera att Popper inte resonerar i termer av vilket samhälle som är mest "naturligt", eller bäst svarar mot människans inneboende natur. En av de aspekter av Poppers resonemang som jag nu uppfattar med större skärpa än när jag läste verket första gången, är den progressiva attityd som är dess grund. Människan och samhället kan utvecklas.
Ibland får man intrycket att liberal politik är en oscillation mellan två givna poler, mellan statlig politik och individens rättigheter. Politik tycks då handla om ett slags nollsummespel mellan dessa två ytterligheter. Men i Poppers tänkande står snarare utvecklingen i centrum, inte att det skulle handla om ett evigt kompromissande mellan två färdiga alternativ. En utveckling framåt, uppåt, är möjlig, och har faktiskt skett.
Otvivelaktigt har min förändrade bild av Poppers politiska filosofi med min egen historia att göra. När jag läste Popper var jag fullt medveten om min homosexualitet, och om vilka problem det innebar för mina livschanser i det samhälle som då rådde. Kom ihåg att homosexualitet var klassat som sjukdom av socialstyrelsen ända till 1979, då den nya generaldirektören Barbro Westerholm, numera riksdagskvinna för Folkpartiet, satte stopp för det. Poppers betoning av skiljelinjerna mellan det slutna och det öppna samhället var väldigt tydliga för mig. Under de 35 år som har gått sedan dess har jag sett hur framsteg är möjliga, om än inte alls självklara eller på förhand givna. De aktivister som verkade för homosexuellas rättigheter var i själva verket det öppna samhällets banérförare, och de har på avgörande sätt gjort detta samhället bättre genom sin kritik av det tidigare självklara förtrycket.
Så Poppers budskap att idén om det öppna samhället innebär en möjlighet till förbättring av det existerande samhället genom kritik har alltså än idag en oerhörd relevans. Jag vill gå längre än så: Alla de så kallade radikaler som vill hävda att samhället egentligen är lika ruttet som någonsin, att inget kan ändras om inte en total revolution genomförs, att de förändringar som har skett är småkrafs, de är i bästa fall fångna i sin egna retoriska överdrifter, och i sämsta fall förrädare av det öppna samhället. Jag har själv levt i en tid av genuin, konkret, livsavgörande förbättring. De som hävdar att något sådant inte är möjligt i vår hemska samtid kan jag bara betrakta med överseende, och ett visst förakt.
När exempelvis Gudrun Schyman uttalade sitt famösa "samma talibaner här som där", så var det ett uttryck för en radikalism som ser samhället som i grunden ruttet. Manssamhället var tydligen lika starkt i Sverige som i Afghanistan. Inget skiljer dessa samhällen åt på ett grundläggande plan. Men om man verkligen hävdar att allt är skit, så innebär det också ett förkastande av all tidigare kamp. All denna kvinnokamp, allt arbete för jämställdhet, all feminism: Resultatlöst. Ointressant. Ändrar egentligen ingenting. Genom att använda dessa synbarligen radikala argument så anammar man i själva verket ett djupt cyniskt och i grunden reaktionärt hållningssätt, där framsteg avfärdas som småttigheter.
Det antas ibland att den mest relevanta delen av det "Det öppna samhällets..." två volymer självklart måste vara den andra delen, där de mer "moderna" tänkarna Hegel och Marx diskuteras. Jag får en känsla av att många tar för givet att Platons filosofi näppeligen kan vara så intressant för dagens debatt. Särskilt i svensk debatt finns en idé om att tankar som är äldre än 20 år eller så måste vara helt mossiga och irrelevanta för vår moderna tid. Inte kan väl Platons tänkande ha någon som helst bäring på dagens politik?
Inget kunde vara mer felaktigt. Av två skäl. Dels har de grekiska tänkarnas idéer influerat Västerlandets föreställningar om människa och politik på det mest genomgripande sätt. Och dels därför att många av de teman som Platon diskuterar på ett oroväckande sätt påminner om den identitetsvänster och den extremhöger som hemsöker den europeiska kontinenten. Idéer om ras, ren kultur, ett samhälle där alla vet sin plats, människor som styrs av inneboende egenskaper, ett styre av starka, modiga och rättänkande män, demokratins inneboende nedbrytande karaktär, moralens förfall, allt detta är tankegods som hör hemma i en antiliberal tradition som Platon var en av de tidigaste och mest inflytelserika förespråkarna för.
Så därför vill jag påstå att den som vill förstå dels de viktiga konfliktlinjerna i det politiska landskapet, dels förstå vilken ansats Karl Popper själv har inför politikens och samhällsutvecklingens problem, absolut bör läsa den första volymen av "Det öppna samhället och dess fiender", den vars underrubrik är "The Spell of Plato".
Det är för övrigt en glädje att läsa Popper ur rent textuell synvinkel. Han bemödar sig om att uttrycka sig klart. Den sorts intellektuella snobbism som kan yttra sig i att hitta på nya termer t.ex. genom att strössla bindestreck mellan ord, den attityden har Popper rätteligen bara förakt för. Vid en första anblick kan "Det öppna samhället..." tyckas vara en avskräckande tegelsten, men då ska man veta att nästan hälften av boken består av text i fotnoter samlade i slutet. Visserligen finns mycket intressant där, men en rak genomläsning av den primära texten är att rekommendera.
Jag avser att skriva mer om Poppers resonemang framöver. Det finns aspekter som är av högsta relevans för dagens politiska problem. Det finns också svaga punkter som Popper har gemensamt med dagens liberala rörelser, som jag vill diskutera.