Det finns två perspektiv på händelserna kring budgetomröstningen och Stefan Löfvens proklamation att han så småningom ämnar utlysa nyval.
Det ena handlar om det politiska spelet mellan de dominerande aktörerna, och vilka konflikter och avsikter som ligger bakom det.
Det andra handlar om vilka konflikter som är de ideologiskt och filosofiskt djupare, som handlar om var samhällsdebattens stora sprickor i en slags politisk-geologisk mening ligger.
Om man blandar samman dessa perspektiv riskerar man tankegegga. Som intellektuella alltför ofta gör. Ola Larsmos artikel i Dagens Nyheter 4 dec 2014 är ett talande exempel.
Det finns inget tvivel om att Sverigedemokraterna skiljer ut sig från de övriga partierna (bortsett möjligen Vänsterpartiet) på ett avgörande sätt: SD är i grunden motståndare till det öppna samhället. Och då menar jag inte bara i frågan om invandring, utan det öppna samhället i Karl Poppers mening (som jag skrev om nyligen). Visserligen har SD under Mattias Karlssons ledning satsat allt på sitt invandringshat, men det bör inte skymma sikten för att SD:s ideologi handlar om att upprätta ett renodlat och stillastående mytologiskt "Sverige", där alla var hela, rena, moraliska, mor står i köket, och far arbetar i verkstan.
Så där har Ola Larsmo rätt: Det föreligger en avgrund mellan SD:s tänkande och i stort sett alla övriga partier.
Men det Ola Larsmo inte tycks se, i likhet med många intellektuella, är att det perspektiv som styr de ledande politikerna är vilken budget som skall gälla, och vilka lagförslag som skall gå igenom riksdagen. Samt vem som skall skriva alla propositioner och yttranden som resulterar i faktiskt genomförd politik.
Den politiker som släpper den politiska uppgiften för att enbart tala om de grundläggande värdena, sviker i själva verket just dessa värden. Ett val är alltid en folkomröstning om demokratin, just genom att man där avgör en mängd sakfrågor, som bland annat frågan om "vårdbidrag och fritidspeng", som Larsmo så föraktfullt skriver.
Ola Larsmo, och många andra med honom, har nu ett ansvar att inse följande:
I debatten om vilket samhälle vi vill ha, det öppna eller det slutna, så är skiljelinjen klar och tydlig. Det är SD mot resten.
I debatten om vilken regering som skall styra landet, så handlar det om något annat: Vänsterpolitik eller liberal politik. Larsmo tar för givet bilden att Socialdemokraterna, Centern och Folkpartiet (som för övrigt tillsammans knappast kan bilda en majoritetsregering) egentligen tycker samma sak. Så är det ju inte. Så kompromisser skulle vara nödvändiga. Har Stefan Löfven, som alltså är statsminister (än så länge), lagt fram några konkreta förslag på de eftergifter han kan tänka sig att göra för att gå C och FP (eller Alliansen, för den delen) till mötes?
Och här kommer den viktiga saken för Larsmo att betänka: Sverigedemokraternas högsta önskan är att valdebatten blir en folkomröstning om invandringen. Då blir konflikten mellan det öppna och det slutna samhället formulerad på det sätt SD vill. Alla andra politiska sakfrågor underordnas.
Om däremot de politiska sakfrågorna dominerar - konflikten mellan vänsterpolitik och liberal politik - så kommer SD att hamna vid sidan av, och invandringen får den plats den förtjänar: som en fråga vid sidan av andra sakfrågor.
Så Ola Larsmo: Betänk ditt ansvar. Vill du verkligen att politikerna skall spela på SD:s spelplan? Tänk gärna en aning strategiskt.
Och samtidigt: Intellektuella skall bekämpa SD:s vision om ett slutet Sverige med alla nödvändiga argument. Den civilisatoriska kampen mot extremhögern, i Sverige, Europa och Ryssland, hänger ihop, och det gäller för alla intellektuella att se var den djupa ideologiska skiljelinjen går: mellan det liberala, öppna samhället, och det slutna samhälle som formulerats av den nyfascistiska mytologin.