Ohlininstitutet arrangerade 4 dec 2014 en diskussion om Karl Popper, den liberale filosofen vars centrala politiska verk är "Det öppna samhället och dess fiender" (som jag skrev om nyligen). Lennart Nordfors, fil. dr. i statsvetenskap och vice vd för Gullers grupp, talade om Poppers betydelse då och nu. Det talet kommer att ges ut som en skrift av Ohlininstitutet så småningom, och jag ämnar kommentera det då.
På plats var även Lena Andersson, författare, och Håkan Holmberg, politisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning. De kommenterade Karl Poppers filosofi på ett intressant och givande sätt med synpunkter som delvis kontrasterade mot Nordfors. Över huvud taget var det en intellektuellt högt stående diskussion.
Jag ska här bara kommentera några saker Lena Andersson tog upp. Hon berömde mycket i Poppers resonemang, och ansåg att en hel del numera tycks självklart och har blivit en sorts allmängods.
Hon kritiserade Popper för att han "svajar mellan idéerna om absoluta värden och relativism". Andersson hävdar att man antingen måste tro på att det finns absoluta värden, eller så är man relativist. Som Andersson framställde det, är en sådan relativism ett sluttande plan ner mot nihilism. Antingen tror man på absoluta värden, eller så kan man inte tro på något. Något annat alternativ gives icke.
Hon sade vidare att Popper inte tycks vara särskilt intresserad av mänskliga rättigheter. Hon ansåg också att Poppers kritik mot Aristoteles essentialism var ohållbar.
Om den första kritiken kan man säga att det är en läsning av Popper som missar det väsentliga. Popper sätter möjligheten till framsteg genom kritik i första rummet. Det är det som är grundbulten i hans kunskapsfilosofi, och som också tar sig uttryck i hans resonemang om det öppna samhället. Förbättring genom kritik och innovation är möjliga, och har skett, såväl inom vetenskap som i samhället, det är Poppers övertygelse.
Om man anser att kritik är oerhört viktigt, ja, då måste man också klara av att även de mest kära värderingar och föreställningar kan ifrågasättas. Och så får man efter bästa förmåga försvara dem, eller själv omvärdera dem, ifall man kommer fram till att det är nödvändigt.
Är det att tro på absoluta värden? Nej, inte i meningen att det måste finnas tabu-belagda diskussioner. Men man kan fortfarande ha en tro på viktiga värden, så länge ingen kan trovärdigt kritisera dem. För övrigt påpekar Popper att denna syn på kritikens möjlighet faktiskt utgör ett argument för individualism och humanism.
Men är det relativism? Det är det endast om man hävdar att relativism är det enda möjliga alternativet till tron på absoluta värden. Vilket det inte är. Poppers progressiva ansats är vägen ut ur detta påstådda dilemma. Framsteg är möjliga och har skett. Det är svaret på anklagelsen om relativism.
Under diskussionen sade Lena Andersson att Popper inte är en rättighetsfilosof (vilket är sant), och sedan påstod hon att Popper inte skriver om rättigheter i "Det öppna samhället...". Då blev jag tvungen att protestera högljutt, eftersom det helt enkelt inte är sant.
Popper skriver om det som kallas Den Stora Generationen i Aten (ca 440-400 f.Kr.) med personer som Perikles, Herodotos, Demokritos, Sokrates, med flera. Popper citerar med gillande Demokritos:
'Virtue is based, most of all, upon respecting the other man... Every man is a little world of his own... We ought to do our utmost to help those who have suffered injustice...'
Popper ger ett långt citat ur Perikles berömda griftetal som kan ses som en programdeklaration för den demokratiska rörelsen i Aten, och kommenterar det:
These words [...] express the true spirit of the Great Generation. They formulate the political programme of a great equalitarian individualist, of a democrat who well understands that democracy cannot be exhausted by the meaningless principle that 'the people should rule', but that it must be based on faith in reason, and on humanitarianism.
Popper skriver följande om Sokrates:
[Socrates] appeal was a moral appeal, and his theory of individuality [...] is, I think, a moral and not a metaphysical doctrine. [...] You are, first of all, intelligence, was Socrates' reply. It is your reason that makes you human; that enables you to be more than a mere bundle of desires and wishes; that makes you a self-sufficient individual and entitles you to claim that you are an end in yourself.
Visst, frasen "mänskliga rättigheter" förekommer inte här. Men vad är innehållet i dessa resonemang, om inte just exakt det?
Den tredje kritiken av Popper som Andersson förde fram är lika intressant som mystifierande. Hon ville nämligen försvara Aristoteles essentialism, hans idé om att ting har en essens. Det är mycket kortfattat idén att varje ting eller begrepp har en innersta kärna av egenskaper, som definierar det som varande just detta ting, och inget annat. En katt måste ha vissa egenskaper, kanske fyra tassar, vassa tänder, svans, päls, smidigt rörelsesätt, etc, för att kunna kvala in i klassen "katt".
Jag ska inte gå in på Poppers diskussion om detta, utan bara konstatera att ingen i publiken blev klar över varför Andersson tyckte så illa om Poppers negativa inställning till essentialismen. Jag tror att skälen för Anderssons kritik står att finna i hennes egna inspirationskällor.
Anderson har själv, såvitt jag känner till, inte angett att hon är kraftigt influerad av den libertarianska ikonen Ayn Rand, men jag tycker det finns gott om indicier på att så är fallet. Hon skriver i en kolumn i Dagens Nyheter att "den universella naturrättens principer är objektiva" (se min kommentar). I en annan (som jag kommenterade här) skriver hon att "Är det i stället hjälptanken som är problemet, som vi borde göra upp med, och som borde ersättas med: vi får inte hindra andra." Av sammanhanget framgår att det är välfärdssystemet hon anser bör avskaffas.
Den slutliga pusselbiten som visar att Andersson är randian kom alltså under diskussionen om Popper. Hennes problem med Poppers avfärdande av Aristoteles har nämligen, tror jag, sin grund i att Ayn Rand var en stor beundrare av Aristoteles filosofi, och hämtade explicit mycket inspiration därur. Så Poppers kritik av Aristoteles är alltså, indirekt, kritik av Anderssons husgud Ayn Rand. Det förklarar varför det var så viktigt för Andersson att säga det, vilket hon alltså misslyckades kapitalt att förklara för publiken.
En kommentar vid sidan om: Är det inte litet intressant att en mycket klartänkt och orädd författare som Lena Andersson så konsekvent undviker att nämna sin, förmodligen, främsta filosofiska inspirationskälla?
Slutligen måste jag protestera mot något som sades på slutet. Lena Andersson hade en utgåva av "Det öppna samhället..." på podiet, där de två volymerna samlats i en, tämligen omfångsrik, tegelsten. Då sades att boken är en tung läsning, men att den ändå är värt det.
Jag skulle säga: Det är få verk inom den politiska filosofin som är så läsvärda som "Det öppna samhället...". Popper anstränger sig för att skriva tydligt och rakt på sak. Han lyckas, enligt min mening. Att man sedan måste använda hjärnan när man läser hör liksom till saken.
Dessutom måste påpekas att själva huvudtexten i verket inte alls är anmärkningsvärt omfattande. Första volymen (om Platon) är endast 200 sidor, och den andra volymen (om Hegel och Marx) är ca 280 sidor. Jämför med t.ex. John Rawls "A Theory of Justice" (587 sidor), Robert Nozicks "Anarchy, State and Utopia" (334 sidor) eller F.A. Hayeks "The Constitution of Liberty" (411 sidor). Alltså samma storleksordning. Det som gör att Poppers verk ser så tungt ut är de många och långa fotnoterna, som man utan problem kan skippa (även om där finns många fascinerande resonemang).
Inlägg i denna diskussionen: