Hej Per,
Jag tror att du går för hårt fram med psykologiseringen när du talar om att jag har en dold agenda. Jag har en öppen agenda tycks det mig och är djupt och beständigt intresserad av frågan om hur man ska förhålla sig till essensbegreppet och -konceptet. Det beror inte på studier av Ayn Rand (i så fall mer av Russell) utan snarare på studier av resterna och avlagringarna efter Foucaults och Butlers intellektuella framfart, som jag har försökt ta del av och till små delar anamma.
De är intressanta därför att allt de säger inte är förkastligt, somligt är ytterst fruktbart, men i väldigt små doser, mer som ett perspektiv på vissa fenomen. De har gjort viktiga bidrag men deras avvisande av kategorier, essenser och alla former av natur (människans natur etc) leder till och utgör den kategoriupplösning som blir deras kritik av upplysningen. Jag tror dessutom inte att det är nödvändigt för att ha deras blick på vissa diskurser. Jag tror heller inte att Popper hade helt behövt avvisa essensbegreppet för att vara progressivist.
Din metod att googla namn för att se hur de hänger ihop är för mig meningslös. Jag gör en tolkning av Popper, jag framlägger honom inte som han är och vill framstå. Evidensen ligger i giltigheten och resonemangets rimlighet (som du helt tillbakavisar, det har jag förstått), inte i var det finns belagt. Dessutom skriver jag i texten att postmodernisterna knappast har inspirerats av Popper, så du hade kunnat besparat dig mödan att gissa vad jag menar eller att googla. Det intressanta för mig är kopplingen trots att de inte hör ihop idémässigt, men att de ändå sammanstrålar på vissa identifierbara punkter, förda dit av sin gemensamma antiessentialism enligt mig.
Att Popper inte avvisar tingens inneboende natur stämmer väl inte? Han tillbakavisar uttryckligen allt tal om människans natur, att det går att härleda fenomen bakåt till något slags begynnelse, inklusive en mänsklig natur, och att saker och ting måste vara på ett visst sätt - av naturen. Det är såvitt jag kan se fundamentet i hans ståndpunkter, och även i Foucaults. Att samtidigt ha en universell syn på människan är inte självklart, men det säger han sig ha. Kanske menar han bara att frågan om naturen (som tangerar essensfrågan) inte är vetenskapligt prövbar, därmed ogiltig eller irrelevant att fundera över.
Lika lite som Poppers avsikt med Öppna samhället är att presentera Platons filosofi är min avsikt att presentera Popper i helfigur. Jag drivs av ett intresse för frågorna som Popper väcker och ger upphov till. Avsikten var alltså inte att återge exakt var han själv stod eller vad han sa på ett sätt som han måste hålla med om. (Att han inte använder postmoderna termer borde vara helt egalt i sammanhanget, särskilt för en nominalist?). Jag tolkar honom på sätt jag finner fruktbara för att förstå vissa saker, följa vissa tankestrukturer och se vart de tar vägen. Om det är att ha en dold agenda och att använda Popper för mina syften, ja då har du rätt i det, men särskilt dold är verksamheten inte, även om en tidningsartikel är för kort för en fullständig redovisning.
Med vänlig hälsning,
Lena Andersson
Inlägg i denna diskussionen: