Är postmodernism upplysningens yttersta konsekvens, eller dess antites?

2015-03-17

Författaren Torbjörn Elensky publicerade en intressant understreckare om identitetspolitik och Upplysningen i Svenska Dagbladet 11 februari 2015. Han skriver:

Postmodernismen är på ett sätt upplysningens yttersta konsekvens. Den är upplysningen vänd mot sig själv, som slukar sig själv, genom att med radikalt tvivel, i David Humes och Immanuel Kants efterföljd, underminera själva grunden för de viktigaste upplysningstankarna – tron på en möjlig objektiv sanning, tron på förnuftets förmåga att förstå och ordna världen rationellt, tron på en gemensam mänsklighet med en yttersta möjlighet av rättvisa och frihet för alla, om bara de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna kan spridas ut och tillämpas i hela världen.

Han beskriver hur den konservativa motupplysningen med namn som Joseph de Maistre, Johann Georg Hamann och Johann Gottfried Herder hävdade att människan alltid har en identitet förankrad i det kollektiva, i det egna folket. Kulturerna är en sorts självständiga väsen, som inte kan blandas eller bytas, utan måste utvecklas på egna villkor.

Elensky skriver vidare:

Det mystiska som hänt i dag är att de ideologiska polerna kastats om. Det är inte längre högern som tror på folks inneboende olikheter (utom en extremt nationalistisk och rasistisk höger, som knappast tillhör mainstream i dagens Sverige), utan det är en betydande del av vänstern som förfäktar dessa teser.

Nja, tron på inneboende olikheter är ju ganska utbredd bland dagens Sverigedemokrater, vilket märktes bland annat i Björn Söders tal om olika "nationer". Ett riksdagsparti tillhör väl definitionsmässigt, dessvärre, en viss sorts mainstream... Att delar av vänstern också har anammat identitetspolitiska tankar är ju uppenbart.

Elenskys analys är att denna "omkastning av poler" skett via antikolonial kritik, marxism, och idéer om berättelsen, diskursen, och dominans i Michel Foucaults terminologi. Han anser att

Vi lever alla i en värld där sanningen tycks ha reducerats till olika berättelser [...] [som] slåss om makt och utrymme [...] genom att eftersträva hegemoni i akademier och offentlighet.

Elensky ser den stora ideologiska bataljen stå mellan identitetstänkande från vänster och höger:

Det farliga är att identitetspolitikens huvudmotståndare i dag inte främst är liberala upplysningsivrare, utan mörkmän som använder i princip samma tankearv men med motsatta förtecken.

Det ligger mycket i Elenskys analys, men jag tror den utelämnar en viktig aspekt. Sambandet mellan höger- och vänstervarianterna av identitets- och diskurstänkandet är mycket starkare än Elenskys analys ger vid handen, och vad många tror.

Om vi spårar bakåt från Michel Foucault, en av de centrala postmoderna tänkarna, så finner vi bland annat Martin Heidegger. Även andra postmodernister som Jacques Derrida inspirerades av Heidegger. Om vi spårar framåt från Foucault, så hittar vi Judith Butler, som är viktig galjonsfigur för dagens feminism och queer-teori.

Om Martin Heidegger vet vi att han var nazist från 1933 till 1945, och innan dess tillhörde han de radikal-konservativa cirklar i Weimar-Tyskland som hatade demokrati, USA och liberalism. Jag har diskuterat Heidegger tidigare i inlägg på denna blogg. Vi vet också att Michel Foucault var en beundrare av Ayatollah Khomeinis Iran. I vår egen tid ser vi hur Heidegger har inspirerat sådana högerextrema aktivister som ryssen Alexander Dugin, och i Frankrike är den så kallade identitära rörelsen en viktig del av Front National, och använder argument och ståndpunkter som är snarlika de identitetspolitiska. I detta inlägg visar jag hur Sverigedemokratisk Ungdom inspireras av den franska identitära rörelsen, och befinner sig på samma, av nazistiska symboler mättade, våglängd.

Så jag vill därför foga ett korrektiv till Elenskys slutsats om att postmodernismen är upplysningens yttersta konsekvens. När identitärer och identitetspolitiker använder sig av kvasi-demokratiska argument om olika kulturers lika värde, så är det inte upplysningsideal de lutar sig mot. De använder upplysningsargument eftersom dessa är retoriskt effektiva i dagens situation, inte därför att de egentligen tror på argumenten. När de hyllar oberoende och självbestämmande, så är det inte individer de avser, utan folk. En klassisk antiliberal tankefigur.

Sambandet mellan vänster- och högerkritiken mot dagens liberala samhälle är alltså bra mycket starkare än många inser. Jag tror liberaler måste förbereda sig på att även om vänster- och högerextrema rörelserna bekämpar varandra frenetiskt just nu, så finns det en stor fara att de plötsligt inser att liberalismen är den gemensamma fienden. För så är det nämligen. Vi har sett antydningar till detta när olika vänster- och högerkrafter i Europa båda visar förståelse för Vladimir Putins välde.

Den dagen kan ligga närmare än vi tror när Europas vänster- och högerkrafter skapar en modern ideologisk variant av Molotov-Ribbentrop-pakten. Då, om inte förr, kommer det att visa sig vilka som är demokrater, och vilka som inte är det.