Så har då Kristdemokraternas förslag om så kallad "samvetsklausul", som ska garantera "samvetsfrihet" för sjukvårdspersonal, kommit på tapeten igen. Ett förslag som i sin hycklande omsorg är ett mästerstycke i förljugen retorik.
Tanken är att sjukvårdspersonal, i praktiken barnmorskor, ska kunna vägra utföra abort, om deras "samvete" (läs: religiösa tro) så säger. Det har även talats om att sjukvårdspersonal ska kunna vägra utföra blodtransfusioner, men det är väl oklart hur allvarligt menat det är, så uppenbart knäppt som det vore.
Det handlar helt enkelt om ett försök att ompaketera ett religiöst grundat motstånd mot bland annat abort genom att svepa in det i vackra ord som "samvetsfrihet". Det är frågan om att påtvinga andra sina egna ställningstaganden under kamouflage av prat om "samvete" och "rättigheter".
Ett gott exempel på hur den lömska retoriken kan låta tillhandahåller Eli Göndör i Expressen 30 dec 2014, ett anmärkningsvärt inlägg där argumentationen formligen vältrar sig i förljugenhet:
För den som anser att staten borde vara till för att individen i så stor utsträckning som möjligt ska kunna förverkliga sig själv och samtidigt värna sin integritet borde samvetsfrågan vara en liberal fråga. Regelverk är viktiga. Men om system och regelverk ska gå före individens rättigheter närmar vi oss politiska idéer som de flesta av oss vill slippa.
Den första frågan man måste ställa sig är: Vad är vårdens uppgift? Är dess syfte att ta hand om den som söker demokratiskt beslutad laglig vård, eller är den till för att ge sjukvårdspersonal ett arbete där de kan göra som de känner för?
Detta är det rimliga perspektivet för att diskutera den s k samvetsklausulen. Är det vårdens uppgift att ge den kvinna som vill utföra en legal abort den möjligheten med minsta möjliga strul och utan allehanda moraliserande? Eller är vården till för att låta sjukvårdspersonalen leva ut sin egen tro genom att demonstrativt vägra utföra patientens legala önskemål?
Läs nu Göndörs argument igen, och notera att den enda person som har rättigheter i hans värld är den religiösa barnmorskan. Kvinnan som vill avsluta en oönskad graviditet omfattas inte av hans lena prat om individers rättigheter.
Till min förvåning ser jag hur Dagens Nyheters ledarskribent Amanda Björkman lyckas virra till det i denna fråga (28 april 2015). Hon landar, lyckligtvis, i att KD:s förslag till rätt att vägra abort är ett dåligt förslag:
Men att samvetsfrihet inte borde tillämpas i det här fallet betyder inte att det saknas tillfällen när det är aktuellt.
Men ändå tycker hon att själva idén om samvetsklausuler i allmänhet är rätt?! Hon tar det högst hypotetiska fallet med aktiv dödshjälp som exempel:
Föreställ dig till exempel att aktiv dödshjälp införs i Sverige i dag.
[...]
Den stora skillnaden är att vårdpersonalen i ena fallet skulle få nya arbetsuppgifter från en dag till en annan.
[...]
Premisserna för att fatta beslut om sin egen inblandning blir därför helt andra. Det gör att en samvetsklausul skulle vara rimlig för dödshjälp, men inte aborter.
Notera att detta resonemang undviker mycket noga att belysa frågan ur patientens synvinkel. Om nu aktiv dödshjälp skulle tillåtas (en helt separat diskussion som jag förbigår här) så handlar det om patienter som verkligen önskar få ett slut på sitt liv, och som inte kan eller vill göra det på egen hand. Om nu detta skulle legaliseras, exakt varför skulle sjukvårdspersonal kunna ge sig rätten att vägra? Står patienten i centrum eller inte?
Tänk tanken att du är paralyserad och lider så svårt att du har kommit fram till att det är dags att avsluta livet. Allt går till enligt den regelboken. Då, plötsligt, börjar din läkare yra om sitt samvete! Och förvägrar dig den önskan du har. Och det skulle du alltså behöva böja dig för?
Björkman berör överhuvudtaget inte det problemet. Hon har, som så många andra, ett perspektiv som inte är patientens, utan sjukvårdspersonalens. Utan att tydligen ens inse det. Som tur är har andra liberala ledarskribenter fattat vad det rör sig om, vilket Expressens ledare samma dag vittnar om.
Men Björkman inser tydligen ändå till slut att det finns ett problem med samvetsklausuler:
Däremot skulle inte vårdpersonal kunna söka jobb på en dödshjälpklinik i Zürich och sedan vägra att genomföra ingreppet med hänvisning till sitt samvete. En sådan jobbansökan vore – precis som samvetsfrihetsdiskussionen om aborter just nu – bara ett löjligt sätt att försöka göra en politisk poäng.
Ack ja. Så hon tror inte att det finns religiösa fanatiker som skulle utnyttja just en sådan möjlighet? Barnmorskan Ellinor Grimmarks agerande skapade det rabalder som ledde till det senaste årets debatt. Misstanken ligger mycket nära att det handlade om en kalkylerad provokation i syfte att köra in en kil av abortmotstånd i sjukvården.
Nej, släng idén om så kallade samvetsklausuler där den hör hemma: i papperskorgen.