Samhällskontraktet är idén att medborgarna har ingått ett avtal med varandra om rättigheter och skyldigheter i samhällslivet. Staten ska garantera människorna liv och olika rättigheter, och människorna underkastar sig statens styre, betalar skatt, uppför sig vettigt mot varandra och gör som polisen säger. Exakt vilka dessa rättigheter och skyldigheter är bestäms i det demokratiska systemet. Brott mot samhällskontraktet från statens sida utgör legitim grund för protest.
Jag tror man bättre kan förstå upprördheten i många av den senaste tidens debatter, som t.ex. den om hemvändande krigare från Islamiska Staten, om man betraktar dem i ljuset av idén om samhällskontraktet. Det handlar om en svårlöst konflikt mellan samhällelig rättvisa och nytta, där bägge sidor har goda argument.
Självklart är tanken om ett ursprungligt samhällskontrakt en fiktion. Inget konkret avtal finns, har aldrig funnits. Men denna upplysningsidé, som förknippas med namn som Thomas Hobbes, John Locke och Jean-Jacques Rousseau, har ändå blivit en integrerad del av vårt politiska tänkande. Vi agerar och resonerar som om det funnes ett samhällskontrakt. Vi använder idealet om ett samhällskontrakt i argumentionen för olika rättigheter. I den moderna debatten har idén fått nya uttryck i John Rawls teori om rättvisa och Robert Nozicks resonemang om den minimala staten.
Välfärdssystemet kan sägas vara ett projekt för att bygga ut rättighetskatalogen. Förutom rätt till liv och negativa friheter (för att använda Isaiah Berlins begrepp) som yttrandefrihet och näringsfrihet, så syftar välfärden till att ge människor olika positiva rättigheter, som rätt till utbildning, sjukvård, ekonomisk trygghet, möjlighet att försörja sig. Oupplösligt kopplat till dessa rättigheter finns skyldigheter. Skatt skall betalas, lagar likväl som allmänna normer om hur människor skall uppföra sig måste efterlevas.
Men den moderna välfärden bygger också på en annan filosofi: nyttoläran, utilitarismen. Dess politiska tanke är att samhällsbygget bör maximera lyckan eller nyttan. Detta är också en idé kommen ur Upplysningen, med filosofer som Jeremy Bentham och John Stuart Mill. I våra dagar är väl Peter Singer den mest kände utilitarianen.
Utilitarismen har i modern tid ett starkt samband med reformismen. Den syftar till att förändra samhället så att människornas samlade nytta ökas. Denna ansats är fundamental för välfärdssamhället. Men det är också sant att den inte fäster så stor vikt vid rättigheter eller vid samhällskontraktet. Visar analysen att en reform bör justeras, så bör man göra det även om ett samhällsavtal därvid bryts. Det spelar för utilitarismen endast en underordnad roll.
De moderna västerländska välfärdssystemet bygger alltså på två idéer som ibland kommer i konflikt med varandra. Om en viss reform införs i termer av rättighet, då säger det politiska systemet till medborgarna att "nu har vi utvidgat samhällskontraktet på ett positivt sätt". Om det då senare visar sig att rättigheten inte är hållbar, av något skäl, och måste inskränkas, då har medborgarna en legitim anledning att känna sig lurade, även om åtgärden faktiskt är nödvändig. Ett avtal är ett avtal, och skall hållas, även om endera parten upptäcker att det inte var så bra.
Reformer, lagar och normer som införs explicit eller implicit av staten (det demokratiska systemet) leder till att medborgarna uppfattar att samhällskontraktet ser ut på ett visst sätt. Man inrättar sina liv därefter, och man ser hur andra människor anpassar sig och agerar utifrån kontraktet. När det fungerar väl så kan alla känna att rättvisa råder.
Men problem kan uppstå på flera sätt: Staten måste kanske dra tillbaka rättigheter på grund av omständigheterna. En del medborgare upptäcker kryphål och börjar fuska. Eller andra bryter mot reglerna på ett sätt som det är svårt att stoppa eller beivra.
Även om en medborgare själv inte drabbas direkt av avskaffade rättigheter, fusk, eller brott, så ser hen att samhällskontraktet har brutits. Det är en viktig konsekvens, för den ändrar situationen för alla. Här är källan, tror jag, till många av dagens mer infekterade debatter. Ett brutet kontrakt upplevs som en svår orätt, inte bara av dem som direkt drabbas.
Människans sinne för rättvisa är sannolikt medfött, och vi är mycket känsliga för vad vi uppfattar som orättvisor i vår omgivning. Experiment tyder på att vi till och med kan vara villiga att straffa andras orättvisa handlingar även om vi själva förlorar något på att göra det. Vi kunde välja att ignorera brottet, men det är ibland så viktigt att genomföra straffet, trots besväret, att vi faktiskt gör så. Ur ett utilitaristiskt perspektiv är detta mycket svårt att förstå.
Ett trivialt exempel: Jag kan bli oerhört irriterad över personer som försöker tränga sig på tunnelbanan innan vi som ska stiga av har hunnit göra det. Ibland går det så långt att jag med vilje helt enkelt blockar den som tränger sig, och tvingar hen att vänta utanför, tills mina medresenärer och jag kommit ut. Själv förlorar jag på det: Jag kunde ha glidit förbi trängselidioten, och det skulle ha gått snabbare för mig personligen. Men den som tränger sig begår ett brott mot samhällskontraktet för sin egen vinning skull, den urgamla rättvise-gen som jag delar med de flesta människor slår till, och jag agerar mot idioten även om det kostar mig själv tid.
Det går inte att klassa utilitarismen och rättighetstänkandet som antingen vänster eller höger i politiken. Äganderätt ses ofta som höger, men i många fattiga, korrupta länder är de fattigas äganderätt en vänsterfråga. Se hur den arabiska våren 2011 började: Mohammed Bouazizi brände sig till döds i protest mot att hans grönsaksvagn konfiskerats av staten. Det handlade om näringsfrihet. Svensk politik har dominerats av en utilitaristiskt grundad attityd till ekonomi och reformism, men rättighetstänket inom bland annat socialpolitik och sjukförsäkring har fått en allt starkare ställning. Spänningen mellan rättigheter och nytta låter sig helt enkelt inte reduceras till en fråga om höger mot vänster. Liberalismen kan inte heller ses som vilande endast på den ena eller en andra idén. Båda idéerna finns de facto inbakade i den liberala idéhistorien.
Hur hänger allt detta ihop med de hemvändande IS-krigare? Jag tror att upprördheten i debatten beror på konflikten mellan kontrakt och nytta. Det är två värden som vi alla inser vikten av, men som vi värderar olika högt i den konkreta frågan. Det är en perfekt situation för en riktigt ilsk och oresonlig debatt.
Debatten tog sin början i att Stockholms stads socialnämnd antog en "strategi mot våldsbejakande extremism" som tycks innebära särskilda stödjande åtgärder för att få fram arbete och bostad åt hemvändande forna IS-krigare. Kritiken blev hård: Varför ska dessa människor få förtur gentemot alla de ungdomar som lever sina liv fredligt i Sverige, pluggar, söker jobb och valt att inte solidarisera sig med en armé av mordiska fanatiker? Så ungefär resonerar Lotta Edholm i Aftonbladet 20 maj 2015. Detta argument bygger på idén om samhällskontraktet: Jag gör som det svenska samhället vill, skall jag sedan missgynnas gentemot de som agerat på tvärs mot alla demokratiska normer, och lierat sig med reaktionära folkmördare? Det blir extra tydligt när den som protesterar har agerat mot Islamiska Staten, som t.ex. Daniel Ashuraya. Hans ilska bygger på det faktum att han genom Stockholms stads "strategi" utsätts för en orättvisa.
Argumenten för stödjande åtgärder vilar på utilitaristisk grund: Vad göra för bästa samlade utfall? Hellre stöd om det kan leda till anpassning och pacificering av de forna IS-krigarna, än ett utanförskap som riskerar leda till mer hat och terrorhandlingar. Så resonerar till exempel Daniel Swedin i Aftonbladet 21 maj 2015 och Dagens Nyheters huvudledare samma dag.
Bägge sidor anser sig ha moralen på sin sida. Vilket är sant! Båda har starkt moraliska grunder för sina ställningstaganden.
Min egen ståndpunkt om IS-krigarna? Jag tror det är nödvändigt med tydliga konsekvenser för de som återvänder. Att säga sig vilja lagföra brott räcker inte, eftersom bevisläget kommer att bli oerhört svårt. Se bara hur besvärligt det är att lagföra enstaka övergrepp i forna Jugoslavien, eller för den delen under andra världskriget. Det innebär att även hemvändare som rent faktiskt har begått brott ändå kommer att kunna använda sig av de förmåner som strategin förespeglar.
Jag tror man måste fokusera på det faktum att en person medvetet lierat sig med Islamiska Staten. Man kan till exempel kriminalisera deltagande på Islamiska Statens sida i kriget. En annan variant är att SÄPO får uppdrag och resurser att hårdbevaka återvändarna, som måste betraktas som höggradigt farliga tills motsatsen är bevisad.
Viktiga värden i det svenska samhällskontraktet är respekt för människor med olika tro och etnicitet och jämlikhet mellan män och kvinnor. Inte minst den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad värnar om detta. Det samhällskontraktet skadas ifall hemvändarna inte får ta några konsekvenser för sitt handlande. Personer som i praktisk handling, genom att sluta sig till Islamiska Statens styrkor, har visat att de mäler sig ur detta kontrakt kan inte behandlas som om inget har hänt. Exakt varför ska alla andra i Sverige agera i enlighet med dessa värden, om och när det någon gång skulle vara litet obekvämt? Eller varför ska vi tro de rödgrönrosa när de säger värna dessa värden, om de rycker på axlarna inför de personer som så tydligt brutit mot dem?
Det svenska samhällskontraktet är värt att upprätthålla. Om det sker till priset av utanförskap och potentiella terrorhot från en liten skara hemvändande IS-krigare, så må det vara hänt. Straff som innebär skada för den straffande kan vara befogade. Att betrakta de hemvändande IS-krigarna som vilka socialfall som helst innebär ett brott mot det svenska samhällskontraktet.