Handlar Stockholms stads strategi för att handskas med anhängare av Islamiska Staten endast om förebyggande arbete? Eller föreskriver strategin särskilda åtgärder för att skaffa arbete och bostad åt hemvändande IS-krigare? Åtgärder som man skulle kunna kalla "gräddfil"?
Anders Lindberg hävdar i Aftonbladet 23 maj 2015 att det självklart endast handlar om förebyggande arbete, och att kritiken från "högerdebattörer" är "så korkad att klockorna stannar". Han anser att:
Stockholm kunde självklart ha varit tydligare. Men frågan är om det hade hjälpt mot folk som medvetet vill missförstå.
Vad säger källorna? I dokumentet "Stockholms stads strategi mot våldsbejakande extremism" inför socialnämndens möte 2015-05-19 (länk till insynsverige.se här, min egen kopia här) består avsnittet Stockholms stads ansvar - fyra perspektiv, sektion "d" (det fjärde perspektivet), i sin helhet av följande text:
Efterperspektiv: när en person vill lämna en våldsbejakande extremistisk gruppering eller kommer hem från strider utomlands är det avgörande med anpassade inkluderande insatser. Även då är det viktigt med ett lokalt samarbete emellan olika aktörer. Frivillig-organisationer kan erbjuda målgruppen stödinsatser och råd. Även trossamfund arbetar med rådgivning, men också psykosocialt stöd.
När det gäller personer som deltagit i strid är hälsoinsatser med största sannolikhet ett stort behov. Därför är det viktigt med samverkan mellan socialtjänstens socialpsykiatri och missbruksenheter, samt vårdcentraler och psykiatrin (PTSD, trauma etc.).
När det gäller försörjning är det viktigt med samarbete mellan socialtjänstens försörjningsstöd, Jobbtorg och andra insatser vid arbetsmarknadsförvaltningen, samt länk till Arbetsförmedling.
Slutligen, är boendefrågan en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet.
"Efterperspektivet" handlar helt uppenbart om vad som skall göras med hemvändande IS-krigare. Alltså inte potentiella framtida rekryter till IS, eller några andra. Kritiken (t.ex. Lotta Edholm 20 maj 2015) har gällt texten ovan, som handlar om de som återvänder efter att ha deltagit i strider på IS sida. Så när Lindberg vill påskina att kritiken gäller det förebyggande arbetet, så är det helt enkelt inte sant.
Om Stockholms stad i en text radar upp ett antal åtgärder för att handskas med en viss situation, så får man anta att det betyder att dessa åtgärder går utöver vad man standardmässigt gör. Vad är annars poängen? Alltså: När Stockholms stad betonar vikten av anpassade inkluderande åtgärder, försörjning, arbetsförmedling, att boendefrågan "behöver fungera", så får man helt enkelt anta att man pratar om något utöver det ansvar man har för vilka medborgare som helst.
Det är möjligt att Lindberg tycker det är uppenbart att denna texten bara beskriver det som en kommun alltid har ansvar för. Det kanske är det han menar med sin kryptiska kommentar om att Stockholm kunde ha varit tydligare. Det kanske han kunde varit tydligare med...
Bortsett från detta slirande, så argumenterar Lindberg för den linje som jag i ett tidigare inlägg kallar den utilitaristiska, alltså den som syftar till största möjliga nytta. I detta fallet att minska terrorhotet. Jag påpekade att det visst finns goda skäl för den linjen, men att det också finns goda skäl för en annan linje, som betonar det samhällskontrakt som de facto gäller mellan människor i den svenska välfärden. Nämligen att en persons handlingar, och reaktionen på dessa, måste motsvara varandra på ett sätt som är rättvist, dels för personen, men också i relation till hur andra personer behandlas.
Betrakta detta: Personer sluter sig till Islamiska Statens styrkor och strider på deras sida, med allt vad det innebär. Därefter kommer personerna tillbaka till Sverige och gör anspråk på att ta del av det svenska samhället. Det innebär ett brott med det svenska samhällskontraktet ifall det demokratiska Sverige svarar med att behandla dessa personer bättre än de som antingen studerar och söker jobb och bostad i Sverige, eller som deltar på till exempel kurdernas sida i försvaret mot IS. Detta gäller oberoende av om IS-krigarna kan beslås med brott i domstol eller inte. Bara det faktum att de lierar sig med detta reaktionära, fanatiska mördargäng är i sig en handling som inte kan ignoreras.
Lindberg avslutar:
Att inte förebygga, att inte fånga upp folk i riskzonen i tid, leder till att risken för terrordåd i Sverige ökar.
Det är en oerhört naiv och farlig politik.
Återigen, kritiken gäller inte om det förebyggande arbetet. Så där skjuter Lindberg bredvid målet. Vad gäller naivitet, tror inte Lindberg att andra ungdomar tar intryck av, och drar slutsatser av, att de som lierat sig med Islamiska Staten får ta del av "anpassade inkluderande åtgärder"? Det är talande att Lindberg inte berör reaktionerna från de som kämpat mot IS, till exempel Daniel Ashuraya.
Att ignorera den svenska välfärdens samhällskontrakt är nog den i slutändan riktigt farliga politiken.