Stefan Löfven har påpekat något som är rätt och sant och egentligen inte så konstigt. Men ändå blir han påhoppad av sina "egna" i form av den vänsterpolitiska sajten Politism. Så vad är det för något han säger? Ur intervjun i Dagens Nyheter 29 maj 2015:
Men Stefan Löfven vill också att medborgarna skärper sig och tar större ansvar själva för att bli anställningsbara.
[...] Han understryker att enskilda människor måste vara med och tänka strategiskt kring hur vi höjer kunskapsnivån i samhället.
– Gör din plikt, kräv din rätt. Vi i samhället ska satsa på att det finns resurser i skolan. Men alla måste själva tänka till vad de ska göra för att förändra detta.
– Det här handlar om vanlig enkel moral. Att jag har rättigheter som jag kan kräva men att jag faktiskt får göra min plikt också. Det är rätt logiskt och enkelt – nu får vi skärpa till oss.
Detta är helt rätt. Det handlar om välfärdssamhällets grundbult. Ju mer denna attityd eroderar, desto större påfrestningar utsätts välfärden för. Ett samhällssystem som ger sken av att bara bestå av rättigheter och förmåner kan inte överleva långsiktigt.
Man ska notera att denna formuleringen, "gör din plikt, kräv din rätt" är en gammal klassisk devis för svensk arbetarrörelse. Det är heller inget nytt påhitt att Stefan Löfven använder den. Jag hittar den till exempel i en intervju i nummer 2-2014 av ABF:s tidning Fönstret.
Det är intressant, och kanske inte helt oväntat, att Stefan Löfvens formulering om att "skärpa sig" orsakar protester bland vänsterfolk. I Politism kan man läsa 29 maj 2015:
Ändå låter han som ett eko av Jan Björklund och Fredrik Reinfeldt, som alltid ville placera ansvaret hos den enskilde individen, eller hos föräldrar, hos den som inte är tillräckligt anställningsbar, i stället för att lägga fram kraftfulla politiska förslag.
[...]
Vem som har gett Löfven rådet att apa efter Janne Björklund kan man undra. Kanske är det en naturlig konsekvens av att inneha regeringsmakten: Då blir det lättare att lägga ansvar hos medborgarna än att ta det själv.
Politism är så indignerade att man inte ens klarar av att referera Stefan Löfven rätt. Han lägger ingalunda alltid ansvaret hos den enskilde individen. Detta att påpeka kopplingen mellan rättigheter och skyldigheter är tydligen för mycket för en viss sorts vänster. Det är betecknande.
En vänster som inte förmår se kopplingen mellan skyldigheter och rättigheter är en vänster som betraktar människor som amoraliska parasiter. Det enda människor kan göra, enligt denna syn, är att viljelöst konsumera. Frågan är om denna vänster tycker att den gamla kommunistiska devisen "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" är för krävande? Den utgår ju från att människor har en förmåga att bidra.
Jag tror att en viktig anledning till politikens och välfärdens dåliga anseende hos många medborgare är att sammanhanget mellan rättigheter och skyldigheter gärna bluddras bort av politiker. Skälet är naturligtvis att det är så mycket bekvämare att bara prata om förmåner och med tystnad förbigå den jobbigare sidan av saken, nämligen hur det ska betalas och kontrolleras.
Men det är fel att tro att folk inte kan begripa sammanhanget rättigheter och skyldigheter. Det finns, tror jag, få saker som är så enkla att förklara, eftersom det bygger på rättviseideal som är helt avgörande för hur människor fungerar i samhället. Det är ideal som utgör grunden för det samhällskontrakt som rent faktiskt existerar medborgarna sinsemellan och gentemot staten och samhället.
Den framgång som Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund faktiskt rönte med bland annat arbetslinjen talar ett annat språk. Man kan hävda att både Reinfeldt och Björklund till slut har förlorat, men dessförinnan var deras budskap ett vinnande koncept. Nederlaget i valet 2014 berodde inte på att folk i allmänhet hade övergett själva idealet, utan snarare på en utbredd känsla av att Alliansen inte lyckades leverera sin del av avtalet.
Jag har inte tidigare imponerats av Stefan Lövfen, men denna hans inställning är en ljusglimt. Kanske har han till slut hittat en vinnande linje. Om han kan dels stå emot den förljugna vänsterpopulismen inom det egna partiet, dels komma med konkreta förslag som har en trovärdig chans att leverera, då har han en ansats som kan leda till framgång, inte bara för regeringen och det socialdemokratiska partiet, utan även för Sverige.