Birgitta Ohlsson, ex-minister, FP-politiker, ofta omtalad som möjlig framtida FP-ledare, skriver utmärkt om samhällskontraktet på Dagens Nyheters Kultursida 2 juni 2015. Hon tar avstamp i den artikel som Svala Firus, psykolog på Arbetsförmedlingen, skrev i Expressen 27 maj 2015 om vissa ungdomars attityd till jobb och jobbsökande. Firus skriver:
Mitt syfte är att påvisa att vissa ungdomar endast är inställda på vad de uppfattar som sina ”rättigheter”, nämligen att ”få” ett roligt arbete med bra lön utan större egen ansträngning.
Förmågan att stå ut med ointressanta arbetsuppgifter är minimal, acceptansen för en låg ingångslön obefintlig och det kanske mest allvarliga: de har ingen plan B. Att de själva har ett eget ansvar för sin försörjning har inte föresvävat dem och att de blir försörjda av samhället under sin arbetslöshet är något de inte reflekterar över, än mindre är tacksamma för.
Birgitta Ohlsson skriver om detta:
Detta är naturligtvis inte en beskrivning av en hel ungdomsgeneration. Men beskrivningen vittnar om att vårt samhällskontrakt – där människor inte bara har rättigheter, utan också skyldigheter och där alla har ett eget ansvar för sin försörjning – utmanas. Det är en allvarlig utveckling, inte minst i ljuset av de omkring 100.000 unga mellan 16–24 år som i dag varken arbetar eller studerar.
Därför behöver vi, i skarp kontrast till det ”bortskämdhetssamhälle” som Svala Firus beskriver, skapa ett ”förväntanssamhälle”. Det är ett samhälle där skolan har fokus på kunskap, höga förväntningar och tilltro till att elever kan växa genom att lära sig mer. Det är ett samhälle där vi har höga förväntningar på människor att skaffa en egen försörjning, även om det innebär att man måste söka arbete utanför kommungränsen.
Jag skulle vilja tillägga: Ett "förväntanssamhälle" bygger också på ett fundamentalt jämlikhetsideal. Varje människa förutsätts bidra med det hen kan eller är kapabel att lära sig. Vilket sedan måste leda till att de utfästelser som gjorts också infrias. Det samhällskontrakt som ingås i ett sådant samhälle bygger på att människan är en moralisk agent, en person som kan agera och ta ansvar för sina gärningar, och vars önskemål man tar på allvar. Omvänt, om vissa personer betraktas som rena konsumenter eller mottagare av förmåner så ligger det alltför nära till hands att människan ses som ett objekt, något som ska manipuleras och joxas med. Som boskap.
Jag har tidigare skrivit om samhällskontraktet i samband med bland annat ett uttalande av Stefan Löfven. Det gläder mig mycket att denna tanke lever i politiken, för jag tror nämligen att den kan vara basen för ett nytänkande om den politiska strategin för välfärden och samhället. Kom ihåg kraften i Franklin Roosevelts New Deal, vars fokus var att åter skapa möjligheter för det arbetande folket att se en framtid.
Vi har idag en stor grupp människor, kalla dem prekariat, ofta unga outbildade män, eller invandrare, som lever i en otrygg situation som upplevs som hopplös. I The Economist 30 maj 2015 beskrivs det växande problem som en underklass av unga outbildade män utgör i västvärlden. Arbetslöshet leder till uppgivenhet, och utbildningsförakt kombineras med ovilja till förändring. Demokrati- och politikerförakt är en aspekt av detta, stödet för Sverigedemokraterna en annan. Även många i traditionell arbetarklass och medelklass känner oro för framtiden på ett sätt som tär på samhällskontraktet.
Samhällskontraktet gäller åt båda hållen. De attityder som Svala Firus rapporterar om kan till viss del ses som ett svar från de som upplevt att kontraktet har brutits, eller varit orättvist från första början. Här måste vi vara noggranna. Kan det vara så att dessa ungdomar har blivit felaktigt upplärda i skolan och i samhället? Har de aldrig ställts inför tydliga förväntningar? Kan det vara så att de faktiskt har ansträngt sig, för att sedan svikas?
Det kan räcka med att en ungdom har förespeglats ett sommarjobb bara hen provjobbar en helg. Men det hela är lurendrejeri, något sommarjobb fanns aldrig, och upplägget var att arbetsgivaren skulle få litet gratis arbetskraft. Sådana upplevelser kan knäcka en ungdoms tro på samhällskontraktet.
Jag har en känsla av att de drivkrafter inom politiken som leder till att alltför mycket utlovas indirekt kan skapa ett bortskämdhetssyndrom. Det hjälper inte att vallöften förses med finstilt text typ "om ekonomin tillåter", budskapet är ändå att det är politiken som skall servera samhället. Det finns förvisso en viss återhållsamhet i svensk politik, den politiker som lovar för mycket blir utsatt för kritik. Men den rätta kopplingen mellan rättigheter och skyldigheter saknas alltför ofta.
Om en praktisk politik kan formuleras utifrån en tydlig formulering av samhällskontraktet, där förväntningarna görs tydliga, och där människor faktiskt sedan får lön för mödan, så tror jag man har en vinnarstrategi.