Frågan om personlig integritet är åter på agendan. Den sedvanliga liberala positionen är att försvara den personliga integriteten och att motarbeta olika typer av övervakning. Jag tänker svära i kyrkan genom att kräva en omvärdering. Vi behöver snarare nya metoder för effektivare användning av den data som finns, i kombination med en annan syn på hur personlig integritet ska värnas.
Den 31 augusti 2015 publicerade Dagens Nyheter ett reportage av Kristoffer Örstadius om data från mobiltelefoner som lagras av teleoperatörerna. En ledarartikel 1 september 2015 hävdar den vanliga liberala ståndpunkten. Mer anmärkningsvärt är att DN hävdar ståndpunkter utan vettiga argument. Exempelvis tycker DN att 6 månaders lagring av teledata är för långt eftersom det "är tillräckligt för att kartlägga en människas liv". Vad är det för ett argument? Om DN vill minska lagringen av data, så bör man explicit förklara vilka konsekvenser för brottsbekämpningen man är beredd att acceptera.
En annan nyhet samma dag var att Förvaltningsrätten säger nej till polisens begäran om kameraövervakning av Rinkeby centrum, Spånga station, Tenstaplan och Tenstagången, något som länsstyrelsen tidigare sagt ja till. Domstolen finner att integritetsintresset väger tyngre än övervakningsintresset.
I en annan ledarartikel 28 augusti 2015 drivs tesen att terrorbekämpning och integritet är varandra motstående intressen där en avvägning alltid måste göras. Vill man ha mer av det ena blir det mindre av det andra, påstår DN.
En ytterligare ledarartikel 31 aug 2015 diskuterar de stora bedrägerihärvor som rullats upp efter polisens offensiv mot den organiserade brottsligheten i Södertälje, där offentliga stödsystem i kombination med privata utförare har mjölkats på skattepengar genom fusk i industriell skala. Även om DN inte gör kopplingen, så är det uppenbart att olika övervakningsmetoder, samkörning av register, med mera, har varit avgörande för att polisen ska kunna rulla upp den här brottsligheten.
Vad betyder personlig integritet? Om jag lämnar ett elektroniskt spår efter mig i form av data i telebolagets datorer (mobildata, internettrafikdata) eller bilder i en övervakningskamera, på vilket sätt är min integritet kränkt? Jag vill påstå: Inte alls. Om ingen person någonsin tittar på detta data och agerar utifrån dom, så kränks inte min personliga integritet.
Personlig integritet kränks om och endast om någon person, organisation eller myndighet utnyttjar dessa data på ett sätt som faktiskt påverkar mig. Det måste till en konkret skada, som förvisso kan vara indirekt, eller för mig omedveten. Ett exempel på det senare var det gamla fallet om en snickare som på 50-talet var kommunistsympatisör, och som av SÄPO förhindrades att få vissa uppdrag i sin hemort, utan att denna personen visste vad som hände. Han trodde bolagen avstod från hans tjänster av rent affärsmässiga skäl, vilket alltså inte var fallet. Det var en faktiskt kränkning byggd på hemliga data, och med aktiva åtgärder från en myndighet.
Man bör notera en viktig sak: Termen "övervakning" leder ofta tankarna fel. När det talas om "kamerövervakning" så tror man gärna att bakom varje kamera finns en person som tittar på bilderna. Så är det nästan aldrig. I den förkrossande majoriteten av fall handlar det om att spela in vad som sker. Endast om det finns en konkret anledning går någon person tillbaka till inspelningarna och tittar på vad som hänt. Så är det också med teledata. Ingen tittar någonsin på en enskild persons data utom i brottsutredningar.
Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, säger i samband med Örstadius reportage:
Ingen av oss skulle acceptera att staten sätter en spion i varje hem. Att det görs elektroniskt, och vi därför inte märker det, gör det inte mindre allvarligt.
Utan att hon inser det så visar detta uttalande vad som är fel i resonemanget. Att lagra data elektroniskt är helt uppenbart inte samma sak som att sätta en spion i varje hem. Så länge data vilar på en hårddisk i Tele2:s datorhall, och ingen tittar på det, eller använder det mot personen, så finna där ingen spion! Ingen person, inget öga, är inblandat. Ramberg är tvungen att hitta på en "spion", alltså en fiktiv person, för att göra det hela hemskt.
Jag är övertygad om att folk i allmänhet ser denna skillnaden. Om det var så att det faktiskt skedde övergrepp mot personer som byggde på övervakningsdata eller bilder, så skulle folk vara upprörda och kräva förändring. Men det sker inte. Datat ligger passivt, och därför rör det inte folk i ryggen. Idag tas det bilder från övervakning av till exempel torg, tunnelbanestationer eller inuti bussar. Kanske 99,9% av allt detta data försvinner in i datorernas svarta hål, för att aldrig synas mer. Ingen person lider någon som helst skada av detta.
Protester mot övervakning kommer att höras om och endast om det framkommer konkreta exempel på när data har använts för felaktiga syften. Örstadius reportage har inte gjort det, och kommer därför inte att leda till något. Folk kommer att använda sina mobiler exakt som förut. Det finns ju helt enkelt ingen anledning att göra något annat.
Det finns ett annat problem som är oerhört mycket värre. Det är att brott klaras upp i alldeles för låg grad. En viktig del av samhällskontraktet är att människor ska veta, och känna sig trygga med, att brott beivras , klaras upp och bestraffas. Det pratas mycket och gärna om straffsatserna, men jag tror vi skulle tjäna på att fokusera mer på behovet att klara upp de brott som begås. Ett brott som begås och som aldrig klaras upp är oerhört mycket allvarligare för medborgarnas tro på samhället än huruvida ett visst brott ger 3 eller 5 år i fängelse.
Vi måste alltså koncentrera oss på att öka andelen av brott som klaras upp. Det rör sig om en mängd olika åtgärder, från att utbilda och effektivisera polisen, förändra offentliga stödsystem för att minska möjligheterna till fusk, stöd till vitten och målsägande, och mycket annat. En viktig aspekt som man inte kan glida förbi är att även data som kan hjälpa till att klara upp ett brott måste finnas och lagras. Det gäller ekonomiska data, mobildata, övervakningsbilder. Datat måste samlas in för att underlätta brottsutredningar. Det är ett krav för ett hållbart rättssamhälle.
Jag vill påpeka att Anne Ramberg är en part i målet. Som representant för advokaterna vill hon självklart göra arbetet så lätt som möjligt för den gruppen. Den är naturligt att Ramberg försvarar intressena för sin organisations medlemmar. Därför kan man inte betrakta hennes utsagor om vad rättssamhället kräver som självklart oantastliga.
Men vad bör göras? Jag föreslår att datainsamling och övervakningsbilder regleras på annat sätt än idag. Istället för att myndigheterna bestämmer ifall man får ta bilder eller samla data, så borde regelverket fokusera på frågan om hur datat används. För varje kamera eller datorsystem som insamlar data skall en ansvarig datahanterare finnas. Om något data används för att skada en person, eller släpps ut på ett sätt som inte föreskrivs i lag och förordning, så är det denne ansvarige datahanterare som skall ställas till svars. Det vore ett system som påminner om ansvarig utgivare för dagspressen.
En avgörande fördel är att man fokuserar på det som är viktigt: Hur används data? Hur se till att endast den som har en god anledning att gå igenom data får göra det? Jag tror att man med ett sådant system skulle kunna lösa upp en del knutar i debatten, till exempel den falska idén att det finns ett nollsummespel mellan integritet, övervakning och rättssäkerhet.
Samhällskontraktet och brottsoffrens intressen måste tas på större allvar än idag. Med min lösning skulle vi mycket enklare kunna tillåta kameraövervakning (eller snarare, kamerainspelning) av brottsdrabbade miljöer utan att någon persons integritet faktiskt behöver kränkas.