Det pågår en debatt i Dagens Nyheter om religion och politik mot bakgrund av Islamiska Statens härjningar. Senaste inlägget 23 december 2015 kommer från Stefan Arvidsson, professor i religionshistoria. Det är ett inlägg som jag har mycket svårt att förstå. Det tycks som att Arvidsson vill frikänna religionen för allt ont, och istället förlägga skulden på politiken. De argument han anför tycks mig snarare bevisa motsatsen.
Arvidsson skriver:
Religiös politik innebär att politiken motiveras med hjälp av teologiska föreställningar, men den är och förblir lika fullt i grunden politik.
Kan det vara så att Arvidsson tycker detta argumentet visar att religion bara är ett slags epi-fenomen, alltså något som berör endast ytan, men som inte har något att göra med de faktiska drivande krafterna i ett skeende? Jag återkommer till det nedan.
Arvidsson skriver vidare:
Det kalifat som IS-anhängare drömmer om är förvisso en religiös konstruktion, men vad kan bli mer politiskt än viljan att grunda en ny stat?
På vilket sätt innebär den politiska akten att grunda en ny stat att den inte samtidigt kan vara religiös? Eller vad exakt menar Arvidsson? Om ett skeende har en politisk aspekt, så är det den aspekten som determinerar det hela? Eller vad?
För övrigt: En viktig idé bakom Islamiska Statens kalifat är den eskatologiska dimensionen: De ser kalifatet som en hållplats på vägen till Domedagen, och Guds slutliga herravälde. Det här har betydelse för Islamiska Statens demonstrativa bestialitet. Om man kan provocera Satans ombud, Västmakterna, till angrepp så rycker Domedagen närmare.
Önskan att göra Gud till freds och dra en slöja över kvinnokroppen är förvisso förankrat i en tolkning av Koranen och haditherna, men viljan att dela upp könen och rangordna dem är politisk.
Så Koranen har inte en vilja att dela upp könen? Eller att rangordna dem? Hur var det, är kvinnor jämställda med män inom Islam? (Hur det ser ut jämfört med andra religioner är inte relevant här.)
Och slutligen:
Religion ger teologisk legitimitet, politiserade situationer och globala processer driver.
Som jag skrev ovan: Arvidssons linje är tydligen att religion är ett epi-fenomen. Det är en tankefigur vi känner igen från Marx, att kultur och religion endast är uttryck för produktivkrafternas kamp. En viktig del av denna tanke är att den övre, ytliga, nivån, inte kan påverka den nedre på något signifikant sätt. I detta fallet skulle det innebära att de teologiska föreställningarna bara är till för att, så att säga, smycka den grundläggande politiken. Teologin kan inte påverka politiken. Man kan förmoda att Arvidsson därmed tycker att kritik av specifika religiösa föreställningar är vare sig intressant eller relevant.
Arvidsson påstår sedan att det råder konsensus om detta synsätt inom den svenska religionshistoriska forskningen. Det är trist att se en företrädare för ett fält inom humaniora så tydligt och aningslöst redovisa de skygglappar man helt frivilligt har tagit på sig. Om man inte förstår att religion kan driva politik på samma sätt som politik kan driva religion, då blir forskningen med nödvändighet enögd.
Arvidsson hänvisar slutligen till en föreläsning antropologen Scott Atran gav för FN:s säkerhetsråd 23 april 2015 som finns på Youtube. Den är definitivt sevärd (ca 16 min lång), eftersom Atran beskriver de mekanismer som får ungdomar i Europa och andra länder utanför Mellanöstern att flockas till Islamiska Staten. Texten finns här.
Men stärks Arvidssons tes? Atran säger att många av ungdomarna inte vet mycket om Islam eller Koranen. Nej, visst, men betyder det att det religiösa tänkandet inte spelar roll? Det räcker ju med idén att man har Gud på sin sida, att alla andra är Satans hantlangare, och att Gud kräver att man utför bestialiska dåd för att uppnå lycksaligheten. Det är religion. Inte lärd religion, inte Islam enligt någon bestämd teologisk lära, men likväl: Religion.
Scott Atran säger något mycket intressant en bit in i videon:
Being willing to die to kill others requires a deep conviction of moral virtue.
Han fortsätter sedan:
In Singapore last week, some speaking for Western governments argued that the Caliphate is mythology, covering traditional power politics. Research with those drawn to the cause show that this is a dangerous misconception. The Caliphate has re-emerged as a mobilizing cause in the minds of many Muslims. As one imam in Barcelona told us: "I am against the violence of Al Qaeda and ISIS, but they have put our predicament in Europe and elsewhere on the map. Before, we were just ignored. And the Caliphate…. We dream of it like the Jews long dreamed of Zion. Maybe it can be a federation, like the European Union, of Muslim peoples. The Caliphate is here, in our hearts, even if we don’t know what real form it will finally take."
Detta är exakt motsatsen till vad Arvidsson hävdar. Hans synsätt, att religion är ett ytligt fenomen, motsvaras av den tes som Atran säger är "a dangerous misconception". Om man lyssnar noga på Atran så framgår att det handlar om värderingar, om livsåskådning.
Jag håller inte med om allt i Atrans analys, men intressant är det. Varför Arvidsson tror att det stärker den egna tesen är för mig obegripligt.