Nyheten att påven Franciskus ska besöka Sverige i oktober 2016 är tråkig av den anledningen att vi nu kommer att tvingas stå ut med en massa inlägg, det ena mer befängt än det andra, om hur fanTAStisk påven är, den störste av människovänner, och en moralisk förebild. Det kommer att bli mycket påfrestande.
I en debattartikel i Expressen 20 januari 2016 skrev Joel Halldorf sålunda:
Religion, alltså. Det har en förmåga att göra något med människor. Personer som annars är både kloka och eftertänksamma regredierar fullständigt när ämnet kommer upp. Inte bara rim och reson, utan även logik och vetenskap åker rakt ut genom fönstret.
Till saken hör att Halldorf menade att ateister är de som regredierar. Men jag skulle snarare säga att hans uttalande stämmer utomordentligt väl när påven Franciskus kommer på tal. Särskilt svenska journalister tycks ha svårt att hålla liv i det kritiska sinnelaget. Några exempel:
I TV igår måndag kommenterades saken av en TV-journalist, vars namn jag inte kommer ihåg, som tydligen har fått vara med på ett tidigare möte mellan drottning Silvia och påven, vilket journalisten var omåttligt stolt över. Hon påstod bland annat att påven "inte var någon moralist". Ridå.
I Dagens Nyheter skriver Erik Helmerson 26 januari 2016 om påven "Franciscus" (sic) och dennes försonliga ord om relationen till lutheranismen:
Påvens ord har sedan dess tolkats, berömts, kritiserats och analyserats i många instanser. Men de är typiska för två viktiga aspekter av Franciscus ämbetsutövande. Dels betoningen att doktrinen, idealet, ofta bör stå tillbaka för den mänskliga verkligheten. (Med Jesu ord: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten”.) Dels hans strävan efter ekumenik, enhet i den kristna kyrkan.
Påvens vilja att distansera sig från "doktrinen, idealet" har dock bestämda gränser. I Italien pågår en debatt kring ett förslag att ge vissa rättigheter till par av samma kön. I den debatten gav sig påven in med följande, enligt The Guardian 23 januari 2016:
...there can be no confusion between the family God wants and any other type of union.
The family, founded on indissoluble matrimony that unites and allows procreation, is part of God’s dream and that of his Church for the salvation of humanity.
Så var det med den viljan att ta den mänskliga verkligheten på allvar.
Särskilt journalister bör också notera vad påven tycker om nyfikenhet, refererat i The Christian Post 15 november 2013:
The spirit of curiosity distances us from the Spirit of wisdom because all that interests us is the details, the news, the little stories of the day.
Med detta i minnet, är det rimligt att tro att påven betraktar journalisters arbete med någon större respekt?
Självklart skall svenska journalister skriva om påven Franciskus besök i Sverige. Men är det för mycket begärt att de ska nalkas honom som vilken makthavare som helst?