Skandalen med kirurgen och professorn i regenerativ medicin vid KI, Paolo Macchiarini, har rört om rejält den senaste tiden. Hans metod att ersätta en av sjukdom angripen luftstrupe med en protes av konstgjort material som behandlats med stamceller, har befunnits icke fungera. Flertalet opererade patienter har dött. Jag vet inget närmare om hur Karolinska institutet eller Karolinska universitetssjukhuset har agerat, och har alltså inget att tillföra i den frågan. Jag har däremot en synpunkt och en önskan.
För det första: Det är för mig, som förut arbetat i läkemedelsindustrin som preklinisk forskare, lika välbekant som obegripligt att Macchiarini tydligen genomförde sin första operation utan att några djurförsök hade gjorts för att testa metoden. Läkemedelsforskare har alltid undrat varför kirurger får sätta kniven i folk med nya procedurer utan att ha några djurförsök som grund. Jag kan inte regelverket, men det kan väl ändå inte vara tillåtet numera? Men tydligen kunde Macchiarini göra det.
När ett nytt läkemedel skall forskas fram är det mängder av olika tester som måste genomgås i syfte att tidigt upptäcka om de nya substanserna ("läkemedelskandidaterna") har några problem med biverkningar. Många effektiva substanser har stoppats därför att de har allvarliga bieffekter för en liten, ibland mycket liten, delgrupp av presumtiva patienter. Testerna görs först i celler och sedan i olika försöksdjur. Läkemedelsindustrin grumsar gärna en del om de hårda kraven, men förståelsen för principen är självklar.
Varför är det inte så för kirurgi? Jag tror det har att göra med den heroiska aura som kirurgen länge har haft. Kirurgi är så konkret, så action-betonat: En patient är nära döden, och kirurgen sätter kniven i, skär, trixar, joxar, syr ihop, och voilà! Patienten har släpats tillbaka från dödens brant. Åtminstone sedan Christiaan Barnards hjärttransplantation 1967 har hjältekirurgen varit en del av det kollektiva medvetandet. Se bara på TV-serien Grey's Anatomy, eller för den delen gamla MAS*H.
En hjälte kan bryta mot regler. Eller snarare, hen ska göra det, annars är hen bara en ordinärt skicklig yrkesperson. Jag får intrycket att KI och KS har trott att de lyckats värva en hjältekirurg, och glatt låtit denne agera som en sådan. Kopplingen till det heta nya forskningsfältet stamceller hällde bara mer bensin på lågorna.
För det andra: Det finns en uppenbar risk att fel slutsats dras av det skedda. Jag har redan hört kommentarer i TV-inslag och i Twitter-inlägg som går ut på att "hur kan någon tro att man kan operera in plast?" och "vad är detta för voodoo-metoder?".
Det som är fel i det hela är inte plasten. Det finns numera en uppsjö av standardmässiga kirurgmetoder som använder icke kroppsegna material som titan, nylon, keramik, och allehanda plastmaterial som fungerar utmärkt. Det finns heller ingen anledning att slänga stamcellerna i vasken. Argumenten varför det borde vara möjligt att tillverka olika typer av konstgjorda ersättningsorgan med stamceller är mycket starka. Att skrota den idén bara för att en hjältekirurg har löpt amok, eller för att just denna specifika metoden inte fungerar, vore ett fatalt misstag.
Fokusera istället på det faktiska grundfelet: Att metoden inte hade testats ordentligt. Och varför Macchiarini tilläts göra sina operationer utan att det hade skett. Att den första patienten var dödssjuk är ingen ursäkt. Om ett ingrepp skall göras så måste det finnas någon rimlig grund för att det ska lyckas, och har inga empiriska tester gjorts, så finns ingen sådan grund.
En liten kommentar vid sidan: De undersökningar som behövs för att testa denna och liknande metoder är exempel på försök som måste inbegripa levande djur. Ingen datamodell i världen kan simulera det ingrepp som vi talar om här. De som ivrigt hävdar att djurförsök kan skrotas eftersom vi numera sägs ha så bra matematiska modeller för hur celler eller organismer fungerar bör notera detta.
Tillägg: Dagens Medicin har 3 februari 2016 publicerat en tidslinje över Macchiarini-skandalens förlopp.