Göran Rosenbergs krönika i Sveriges Radio 11 februari 2016 om Macchiarini-skandalen är ett exempel på hur berättigad indignation kan slå över i tankefel via orimliga jämförelser. Rosenberg gör det helt enkelt för lätt för sig. Macchiarini-skandalen kräver mer eftertanke än så.
Rosenberg skriver att Paolo Macchiarini "fick leka doktor Mengele". Han syftar på Josef Mengele, SS-officer och läkare som arbetade vid Auschwitz-lägret där han "forskade" på de människor som fraktats dit för att mördas. Hans aktiviteter där inbegrep bland annat följande (citat från Wikipedia, referenser finns där):
[...] recalled one occasion where Mengele personally killed fourteen twins in one night via a chloroform injection to the heart. If one twin died of disease, Mengele killed the other so that comparative post-mortem reports could be prepared.
Mengele's experiments with eyes included attempts to change eye color by injecting chemicals into the eyes of living subjects and killing people with heterochromatic eyes so that the eyes could be removed and sent to Berlin for study. His experiments on dwarfs and people with physical abnormalities included taking physical measurements, drawing blood, extracting healthy teeth, and treatment with unnecessary drugs and X-rays. Many of the victims were sent to the gas chambers after about two weeks, and their skeletons were sent to Berlin for further study. Mengele sought out pregnant women, on whom he would perform experiments before sending them to the gas chambers.
Den som har sett Bosse Lindquists tre dokumentärprogram i SVT Experimenten om Macchiarini vet att dennes verksamhet var djupt oetisk. En rad allvarliga fel liksom uppenbarligen direkt fusk begicks, vilket ledde till flera människors död.
Men det är också tydligt att det är fullständigt befängt att påstå att Macchiarini "fick leka Mengele". För att påpeka det uppenbara: Macchiarini avsåg inte att döda sina patienter efter det att experimenten genomförts. Han ville inte att de skulle dö. Han ville ärligt hjälpa dom, om än med en förljugen metod.
Jag är bekymrad över att så många tycks imponeras av Rosenbergs orimliga påstående. Peter Wolodarski har tydligen tagit intryck att döma av (fel: se fotnot) ett liknande resonemang i krönikan om Macchiarini-skandalen i Dagens Nyheter 14 februari 2016:
Tankarna förs till de mest smärtsamma delarna av vår egen historia, då experiment utfördes på såväl levande som döda människor – av vissa sedda som lägst stående i samhällshierarkin. Ett högre mål legitimerade medlen.
Det finns åtminstone två problem med detta sätt att resonera:
Man devalverar de moraliska brott som Josef Mengele begick. Förutsättningen för hans gärningar var att människorna, som inte med bästa vilja i världen kan beskrivas som hans patienter, skulle dödas. Folkmord var förutsättningen för verksamheten. Kan man på allvar mena att det råder etisk ekvivalens mellan Mengeles mord och Macchiarinis handlingar? Man måste blunda för hela vidden av Mengeles aktiviteter för att påstå det.
Man ställer felaktig diagnos på vad som gick snett. Om Macchiarinis mål var att experimentera med människor så att de dog, eller att han var helt indifferent till huruvida de dog eller inte, så framstår hela skeendet som tämligen obegripligt. Alla dessa andra deltagare i operationerna, var de också Mengele? Förloppet blir faktiskt mycket enklare att förstå om man utgår från att de flesta inblandade ville väl.
Det är så enkelt att skylla på ren ondska. Sanningen är en annan, och på sätt och vis mycket värre.
Jag tycker det framgår klart av programmen Experimenten att Macchiarini själv genuint trodde på sin metod. Men i sin iver att driva fram den är han villig att ta stora risker. Han väger dom mot det hägrande målet, dels för den aktuella patienten, men också för alla framtida patienter. Denna patienten behöver hjälp, nu! Det finns inget alternativ. När händelseförloppet är igång går det inte att stoppa. Han får stöd av många runt om sig, som litar på hans ord, och som också vill nå framsteg. Han kan inte svika dom. Bedrägeriet blir småningom den enda vägen framåt mot målet.
Jag tror att det inte var något fel på hans avsikter initialt. Det är de successiva glidningarna och vägvalen som leder till katastrof under processens gång. Tidspressen är en skrämmande faktor: Samtidigt som den förhindrar honom att tänka efter, så piskar han uppenbarligen själv på stressen, kanske som ett omedvetet sätt att förhindra just eftertanke.
Han vill gott, men orsakar ont. Kanske är denna observation så förfärande att vi vill hålla den ifrån oss? Om en människa som vill gott kan orsaka så mycket onödigt lidande, då ställs vi inför den skrämmande insikten att vi själva, som vill vara goda människor, kan göra onda saker även om det aldrig var vår avsikt. Vi känner vår moraliska bas förvandlas till förrädiskt gungfly.
Om vi däremot intalar oss att Macchiarini var ond och fullt medvetet planerade bedrägeri från första början, var helt ointresserad av sina patienters liv, enbart var driven av girighet eller prestigebegär, då tror jag vi känner att vi är på moralisk fast mark igen. Sådana är inte vi! Vi kan andas ut. Vi kan betrakta händelsen som ett Hollywooddrama, där skurken drivs av ont uppsåt medan godheten är i grunden ren.
Vi vill hålla ifrån oss det antika grekiska dramats insikt att situationen och människors aktioner utan avsikt kan leda till konflikt och katastrof. Det behövs inte någon inneboende viljestark ondska för att åstadkomma ont. Den hemskaste formen av tragedi är den där alla aktörer vill väl men allt ändå går åt helvete.
En liten episod i det första avsnittet av Experimenten tror jag illustrerar en av grundbultarna i denna skandalen. Med början vid ca 48:00 så ser vi ett möte mellan Macchiarini och några av hans unga medarbetare i ett labbrum. Arbetet befinner sig i ett kritiskt skede inför en operation:
Macchiarini säger: "Bra. Tack återigen för ert enastående arbete."
Macchiarini (inklippt speakerröst): "Men man lär sig bara genom att försöka."
Ung forskare: "Det blir mycket svårt [quite difficult] att skilja mellan de två mätningarna."
Macchiarini: "Svårt, men inte omöjligt. Eller hur?"
Macchiarini ler vänligt.
Macchiarini: "Han bör göra det, han måste göra det. Det finns inget alternativ."
Jag har forskat, om än inte i medicin, och har någon erfarenhet av märkliga förhållanden. Jag tror jag förstår vad som pågår här. Det är med skräck jag ser denna korta episoden.
Macchiarini framhåller först att alla jobbar hårt, att alla är med i laget. Lojaliteten cementeras. En ung forskare dristar sig att påpeka ett problem, med de synbarligen hovsamma orden "it's going to be quite difficult to distinguish the two measurements we get". Detta kanske inte låter så märkligt. Men det är en kod som forskare förstår. Vad han i själva verket säger är: "Det kommer att bli helt omöjligt att skilja mellan de två mätningarna."
Den springande punkten är Macchiarinis respons. Han vill inte höra detta. Operationen måste ju ske. Han viftar bort problemet och vältrar över ansvaret för mätningen på den unge forskaren. Genom att sedan påpeka att det inte finns något alternativ så tydliggör han att för den unge forskaren att denne kommer att svika gruppen om han inte lyckas leverera. Macchiarini skickar signalen att han vill ha ett visst resultat. Inget krav på fusk har uttalats, ingen kanske ens tänker så medvetet, men risken för att det blir resultatet är överhängande. Endast en ung forskare som är villig att riskera kastas ut från gemenskapen och sin karriär kan stå emot i en sådan situation.
Enligt Göran Rosenbergs diagnos är det prestige och pengar som är orsaken till Macchiarini-skandalen. Alltså Hollywoodscenariot. Visserligen är det oklart på vilket sätt pengar och prestige har med Mengele-jämförelsen att göra, men jag lämnar det stickspåret därhän. Det är tänkbart att dessa faktorer delvis förklarar bland annat det Harvard-baserade företagets aktiviteter. Och det ligger nog mycket i Torbjörn Tännsjös analys 8 februari 2016 att Nobelprisets prestige indirekt orsakar problem för KI.
Men jag hävdar att Hollywoodscenariot är missvisande i Macchiarini-skandalen. Det är inte ondskan som är problemet. Det vi ser är snarare en etisk kollaps som beror på för mycket godhet, för stor vilja att nå fantastiska framsteg alltför snabbt. Så illa är det. Förloppet har mer med antikt grekiskt drama att göra.
Om Rosenberg har rätt så bör man fokusera på att eliminera prestige och pengar ur medicinforskningen. Det är tänkbart. Men det är en för ytlig analys, enligt min mening. Man riskerar att ignorera de verkligt besvärliga lärdomarna av Macchiarini-skandalen.
Mitt resonemang vetter snarare mot att forskning och sjukvård måste fokusera på att implementera etiken i hela sin verksamhet. Etiken tillämpas självklart redan rutinmässigt i stor utsträckning. Frågan är varför den rundades i detta fallet. Jag tror det handlade om de hägrande framtidsutsikterna för metoden. Etiken i denna situation är inte lätt, enkel eller självklar, eftersom den innebär att vissa chansningar inte får göras, trots att de skulle kunna vara en patients sista desperata chans. Försöksproceduren som går via cellkulturer och djurförsök måste alltid genomföras innan patienter blandas in. Det innebär etiska konflikter, eftersom man måste säga till vissa patienter: Vi arbetar på en metod som ser lovande ut, men vi kan inte tillämpa den på dig, eftersom vi inte är klara med djurförsöken.
En sista observation: Det är obegripligt hur exempelvis Anders Hamsten på fullt allvar kan påstå att etiska överväganden inte behövde göras inför de första av Macchiarinis operationer. Anledningen sägs vara att de handlade om sjukvård, inte forskning. Det, om något, gör mig rädd för sjukvården vid Karolinska sjukhuset.
Rättelse: Peter Wolodarski meddelar att han inte hade hört Göran Rosenbergs krönika när han skrev sin text.