Hans Ruin skriver ett inlägg i debatten om etik i kölvattnet av Macchiarini-skandalen. Han undviker att ta upp frågan om Heidegger och nazismen, vilket är klokt. Inget han kan säga där skulle undgå att vara löjligt eller hycklande. Men han vidhåller sin kritik mot den praktiska filosofin. Följande är kärnan i hans argument:
[...] om filosofin ska kunna bidra till att stärka den etiska omdömesförmågan inom professioner bör den gestaltas i nära dialog med respektive verksamhet och inte ha formen av utifrån importerade lärosatser och tankeexperiment.
I den förra artikeln talade Ruin om "praxisbaserad etisk reflektion inom varje mänsklig verksamhet". Han vill se ett samhälle där olika fält utvecklar sina egna separata etiska diskussioner. Olika verksamheter ska ha
[...] förmågan att se och tänka sig själv och sin egen verksamhet inom ett bredare historisk-kulturellt ramverk.
Tänk litet på vad detta betyder. Kritik mellan fält, över gränserna och mellan personer inom skilda verksamheter ses som otillbörlig sammanblandning. Upplysningens ideal om en diskussion mellan alla människans tankeriktningar och vetenskaper betraktas av Ruin som ett sinistert utnyttjande av "utifrån importerade lärosatser". Det kritiska tänkandet skall på sin höjd kunna ske inom det egna fältet. Det är en tankens apartheid som Ruin förespråkar, en slags filosofins identitetspolitik där varje "mänsklig verksamhet" ska utvecklas var för sig inom ett visst givet ramverk; avvikelser undanbedes.
Ruin skriver uppskattande om Johan Frostegårds inlägg. Låt oss granska dennes recept på lämpligt etisk tänkande. Han skriver:
I själva verket måste en fungerande etik sättas samman av mindre delar och byggas underifrån: lite utilitarism och plikt- och dygdeetik, en del magkänsla, samt gärna en rejäl dos insikter från evolutionsforskningen som ju visar att vi människor har en medfödd moralisk och etisk förmåga som inkluderar altruism. Vi vill hjälpa de sämst ställda. Läkaretiken är en typiskt sammansatt etik, ett oting för en sann ideolog!
Man behöver inte vara "ideolog" för att inse vilken hopplös tankegegga detta är. Det är till exempel tydligt att vi inte alltid vill hjälpa de sämst ställda. All vår sjukvårdspersonal arbetar inte i de fattigaste länderna på jorden. Bara som ett exempel på att denna sortens pyttipanna-etik faktiskt måste underkastas kritik. Varför hjälper vi även våra egna rika pensionärer? Är det rätt? Är det fel? Att slå sig till ro med magkänsla är att ge upp tankeverksamheten.
Om vi ser historiskt så har den där magkänslan som Frostegård talar om inneburit att sterilisering av handikappade har skett rutinmässigt, att homosexualitet självklart klassades som en sjukdom, och att födande kvinnor skulle förvägras smärtlindring. Dessa och många andra ställningstaganden som vi idag betraktar med avsky har alla varit självklara magkänslor hos läkare.
Notera nu det viktiga: Den kritik som har ändrat på detta har regelmässigt kommit utifrån, från resten av samhället, inte inifrån professionen. Om läkarna, i detta fallet, hade fått ägna sig åt sin egen etik utan belysning utifrån hade förmodligen inte mycket hänt. Så är det nog med många professioner.
Ruins kritik mot "utifrån importerade lärosatser" är en utmärkt grund för ett tyst samhälle, där var och en skall ägna sig åt sitt, och ingen jobbig, eller för den delen löjlig, kritik får yttras. Jag vet inte om han själv inser detta. Han avslutar sin artikel med att prata om vad det "innebär att vara en fri och ansvarig individ." Kanske tror Ruin att det räcker? Fria och ansvariga individer står sig slätt utan ett öppet samhälle, där debatt och kritik tillåts, där ingen räds "utifrån importerade lärosatser" utan istället tar dem som en utmaning för att diskutera, klargöra och förädla våra moraliska ställningstaganden.