Varför har vi ett sådant binärt förhållningssätt till stora tänkare? Antingen faller vi pladask och accepterar allt en tänkare har sagt. Eller så kategoriserar vi personen som en tok eller extremist. Man kan ju tänka sig ett mellanläge, eller hur? Att även stora tänkare ibland kör i diket. Eller att en virrpanna någon gång formulerar en riktigt intressant tanke.
Låt mig därför diskutera några felaktiga tankar från tre nutida tänkare, Lars Gustafsson, Zygmunt Bauman och Torbjörn Tännsjö. Det här är inte menat som analyser av dessa personers hela tänkande, utan det handlar om några specifika tankar och argument.
Den första är Lars Gustafsson, författare och filosof, som nyligen avled. En av hans dikter som har citerats mycket under dessa dagar är "Världens tystnad före Bach". Några strofer lyder:
Det måste ha funnits en värld före
Triosonatan i D, en värld före a-mollpartitan,
men hur var den världen?
Ett Europa av stora tomma rum utan genklang
överallt ovetande instrument,
där Musikalisches Opfer och Wohltemperiertes Klavier
aldrig hade gått över en klaviatur.
[...]
och ingenstans Bach ingenstans Bach
världens skridskotystnad före Bach
Kan ett poem vara felaktigt? Kanske inte. Jag tänker inte uttala mig om detta som poem, utan om dess tanke. Ett poems tanke kan vara felaktig, tror jag. Och detta är fel.
När poemet diskuterades i någon av nekrologerna om Gustafsson så var min make och jag genast överens: "Men detta är ju trams." Anledningen är att vi bägge är stora fans av Claudio Monteverdi (1567-1643), den venetianske tonsättaren som av många anses ha uppfunnit den moderna operan med sin L'Orfeo, och vars madrigaler är en slags musikaliska diamanter, perfekta skapelser som gnistrar och glimmar. När vi besökte Venedig för några år sedan så gick vi runt i kyrkorna för att se på några gravar och minnesvårdar. Monteverdis grav i kyrkan Santa Maria Gloriosa dei Frari var den enda som någon nu levande människa hade visat vördnad: där låg en doftande röd ros. Så kan odödlighet också se ut.
Johann Sebastian Bach levde 1685 till 1750, så världen hade haft himmelsk musik i åtminstone ett århundrade innan han skrev sina verk. Men det djupare felet med Gustafssons tanke är att en tonsättare, eller konstnär i allmänhet, inte verkar i ensam majestät. Han eller hon är alltid en del av en tradition som är en utgångspunkt, en plattform. Hade det rått tystnad före Bach, hade Bach inte komponerat några mästerverk. Vår idolisering av de stora konstnärerna kan ibland leda helt fel.
Men man kanske ska tolka Gustafsson på ett annat sätt. Före Bach var just hans verk tysta. Det är sant. Världen blev rikare när hans verk skapades. Det kanske är just det som Gustafsson vill fånga: Skapandets mirakel. Mot det har jag inget att invända. Men att det före Bach rådde tystnad, det är felaktigt.
Zygmunt Bauman, sociolog och samhällsfilosof, intervjuas i Dagens Nyheter 8 maj 2016. Där säger han:
Migrationen som sådan är inget nytt fenomen, våra nomadiska förfäder blev bofasta relativt sent i mänsklighetens historia. Men intensifieringen av migrationen kom med moderna tider. Varför? För att moderniteten producerar överflödiga människor. En orsak är det vi kallar ekonomiskt framsteg, som betyder att det som gjordes i går med högre utgifter och fler arbetare i dag kräver färre människor och mindre utgifter. Vilket betyder att folk som lever och arbetar på traditionella sätt inte längre klarar av att försörja sig i det territorium som genomgått ekonomiska framsteg.
Detta är en populär tes, att moderniteten skapar överflödiga människor vilka sedan migrerar till rikare länder. Men det finns andra tänkbara förklaringar.
En sådan är demografins utveckling. Låt mig föreslå en hypotes som har med kvantiteter att göra, något som jag misstänker inte intresserar Bauman speciellt mycket. Den går ut på att stora migreringsflöden kommer från länder som genomgått den minskning av barnadödligheten som är en del av moderniseringen, men där barnafödandet fortfarande legat på höga nivåer. Det får till följd att befolkningspyramiden får en väldigt bred bas, med många barn och få äldre. När alla dessa barn blir ungdomar, så klarar vare sig skola, jordbruk eller näringsliv av att sysselsätta dom.
Barnafödande brukar minska efter att barnadödligheten har minskat, men med en avsevärd fördröjning. Min hypotes innebär att ju större den fördröjningen är i ett land (osagt av vilka orsaker), desto större kommer migration från det landet att vara.
Det borde stämma på utvandringen från Europa årtiondena runt 1900. Det kan stämma på hur Afrika och Mellanöstern ser ut idag, där mycket stora årskullar med ungdomar är sysslolösa, inte så mycket därför att industrier har automatiserats (det finns knappt några i dessa områden), utan därför att ungdomarna är så många jämfört med alla andra årsklasser. Det stämmer nog också för Mexiko, som till för inte så länge sedan hade ett mycket högt barnafödande.
Så om någon samhällsvetare vill slå Bauman på fingrarna, så är det bara att testa min hypotes. Varsågod.
Till sist Torbjörn Tännsjö, som i Dagens Nyheter 8 maj 2016 skriver en betraktelse om den samlade lyckan i världen och universum som en funktion av människans eventuella närvaro. Jag ska bara kommentera en liten del i hans resonemang:
Vår individuella död är instrumentellt värdefull. Det är bra att vi träder tillbaka till förmån för nya generationer, som kan se världen med nya friska ögon, har jag tänkt. Livet går vidare! Så tryggt att veta. Efter mig kommer andra glada varelser, som bättre än jag, då jag blivit gammal och trött, kan njuta av sina liv. Utbytet är en förutsättning för en dynamisk fortsättning av mänsklighetens historia.
I denna analys finns det många led som kan ifrågasättas. Men låt mig fokusera på en aspekt. En fundamental idé här är den utilitaristiska uppfattningen att den samlade lyckan i världen är identisk i situationen "jag lever, du är död" som i "jag är död, du lever". Det är summan som är intressant för en utilitarian.
Häri ligger det något djupt märkligt. Tänk dig att du på din ålders höst skulle leva i en värld där ett befolkningstak har införts, alltså att ett barn får födas endast om en gamling dör. Enligt Tännsjös utilitarism så skulle då avlivningssprutan kunna sättas i dig med argumentet att då kommer en ny fräsch människa till världen redo att njuta av livet.
Skulle du ha anledning att acceptera detta? På vilket sätt vinner du, just du, på detta? Jag tror inte jag skulle godta det argumentet. Vad är detta ännu icke existerande barn för mig? Av vilken anledning skall jag acceptera att mitt liv avslutas bara för att någon annan då får liv?
Såvitt jag förstår är det helt inbyggt i utilitarismen att kalkylen om lycka och lidande sker över många människor. Det är summan som är intressant. Varje människa är lika mycket värd i denna summa, på det sättet är utilitarismen egalitär. Utilitarismens relevans för samhällsanalysen kräver att summan över samhället beaktas.
Men detta är också utilitarismens stora problem, som jag ser det. Den kan inte ta hänsyn till en människas unika existens, dess jag, individen som moraliskt subjekt. När summan beräknas försvinner individen. Det har alltid varit besvärligt för utilitarister att underbygga ideal om mänskliga rättigheter. Om det är summan av lycka som är intressant, så kan det ju finnas situationer som kräver ofrihet och olycka för några få, på det att den stora majoriteten kan uppnå lycka. Då kan inte mänskliga rättigheter stå i vägen.
Jag ska inte gå vidare i diskussionen om utilitarism eller inte, den är närmast oändlig. I den liberala traditionen finns mycket goda förespråkare av utilitarism, och andra lika genomtänkta företrädare för olika typer av rättighetsfilosofier. Diskussionen har varit, och är, intensiv. Den som lyckas förena dessa tankelinjer på ett övertygande sätt har sin plats i filosofihistorien säkrad.
Jag vill bara påpeka att Tännsjös resonemang ovan visar på en fundamental svaghet hos utilitarismen: Den bryr sig inte om dig, just dig.