Kungen fördummar

Frågan om monarki eller republik är en ickefråga. Med den ordning vi sedan länge har haft i Sverige så spelar det ingen roll. Så tycker många, tidigare även jag. Det gör jag inte längre. Anledningen är inte främst att kungen nyligen flagrant bröt mot Torekovskompromissen när han pladdrade om det planerade Nobel Center. Nej, det finns ett värre problem. Det är att kungen tycks kunna få annars vettiga människor att använda riktigt usla argument. Han verkar fördummande.

Det hela började med att Maria Schottenius krävde, inte bara en gång, utan två, att kungen skulle blanda sig i en politisk strid i Stockholms stad genom utpressningsmetoder. Jag har tidigare kommenterat detta befängda initiativ från en erfaren journalist på Dagens Nyheters Kulturredaktion.

Därefter lyckades Schottenius kuppa till sig en intervju med kungen och drottningen, förmodligen utan att hovets presschef var i närheten. Där tycker kungaparet en massa om det planerade bygget, och bland annat föreslår drottningen ett "referendum", med vilket hon förmodligen menar en folkomröstning. Vi gläds alla åt hennes demokratiska sinnelag.

Här kommer då den första märkligheten. Ett antal personer har försökt argumentera som att detta inte var ett politiskt ställningstagande, eftersom Stockholms stad redan har fattat det politiska beslutet. Så resonerar t.ex. hovets presschef. Detta är antingen korkat eller intellektuellt oärligt. Ett uttalande blir inte mindre politiskt bara för att ett beslut har fattats. Kungaparet har föreslagit en folkomröstning, som ju måste innebära att det tidigare beslutet ska rivas upp. På vilket sätt är det inte politiskt?

Därefter skriver PJ Anders Linder, chefredaktör på tidskriften Axess:

Som granne till bygget och centralgestalt i Nobelveckan är det naturligt att han har synpunkter, och det är lika naturligt att den främste företrädaren för riket känner särskild omsorg om gemensamma skönhetsvärden och historisk kontinuitet.

Så Torekovskompromissen undantog alltså sådana politiska konflikter där kungen "naturligt" är den "främste företrädaren"? Upprapningen av konservativa honnörsord utgör en dimridå för vad det handlar om: att PJ Anders Linder, liksom många andra konservativa, tycker illa om planerna för Nobel Center, och ser kungens inhopp som en möjlighet att sätta en käpp i det demokratiska hjulet.

På Twitter skrev Linder i en debatt om kungens uttalande:

Alltså: I oviktiga frågor får kungen blanda sig i. Men om nu frågan är så oviktig, varför jublade Linder när kungen uttalade sig?

I en ytterligare kommentar skriver Linder: "Kungen och regeringen på samma linje om Nobel". Det är en rubrik som Linder själv har satt. Men vad det handlar om är att Statens Fastighetsverk (SFV) har överklagat planerna. Regeringen har inte gjort ett jota. Tankegången tycks vara att SFV är regeringens myndighet, alltså är det regeringen som är på kungens linje. Stön. Man tar sig för pannan.

I SVT Aktuellt sade Henrik S Järrel, monarkist och tidigare riksdagsledamot för M, att i mindre viktiga frågor, som kommunalpolitiska sådana, får kungen visst yttra sig politiskt. Bara om det är viktigt gäller Torekov. Det är en intressant synpunkt: kommunala frågor är alltså inte viktiga.

I Dagens Nyheter Kultur skrev Ola Andersson, arkitekturskribent, om kungens kritik:

Problemet för Nobelstiftelsen är att prisutdelaren i egen hög person tagit sin hand från den byggnad där det är tänkt att han eventuellt skall dela ut deras pris.

Att Nobelstiftelsen med sitt projekt lyckats sänka sitt rykte så grundligt är ett svårslaget rekord i varumärkesförstörelse.

Andersson tycks inte ha tänkt tanken att det är kungen som får det litet besvärligt när han ska dela ut priset så småningom i denna byggnaden. Han kommer ofelbart att få frågan vad han tycker om det. Är det Nobelstiftelsens fel att han satt sig i den sitsen? Och detta med att Nobelstiftelsen har sänkt sitt rykte: Skulle ryktet ha mått så mycket bättre om man underdånigt inväntat vederbörlig välsignelse av kungen?

I en debatt på Facebook var jag förgrymmad över den öronbedövande tystnaden från Stockholmsliberalerna angående kungens pladder. Trots mina idoga försök att provocera fram något slags kommentar förblev Lotta Edholm tyst. Hon är republikan, men också mot Nobel Center. Vilket tydligen blev litet jobbigt.

Svarade gjorde istället Rasmus Jonlund, som hänvisade till en intervju med BBC (!), vilket han ansåg vara alldeles tillräckligt. Ett utmärkt sätt för Stockholms innevånare att få reda på vad Liberalerna tycker! Han antog vidare att den svenska pressen förmodligen inte hade något intresse för vad Liberalerna i Stockholm tyckte, ingen hade ju ringt och ställt frågan. Är det meningen att vi ska tro att Liberalerna i Stockholm tycker det är en bra strategi att vara tysta med sina åsikter tills någon kommer och frågar?

Och som pricken över i kommenterar Björn Wiman, chefredaktör på Dagens Nyheter Kultur, det hela:

För min egen del blir hela historien ännu en bekräftelse på att det snarare är kungahuset än Nobelmuseet som borde ”downsizas”.

Okej? Ska vi gallra ut några av dom? Ska de förminskas medelst nedsättande åtmälen? Eller vad menar han?

Jag trodde först att Wiman faktiskt tänkte desavouera sin egen journalist Schottenius genom att explicit påpeka att kungen inte borde blanda sig i politiska frågor. Men se, där bedrog jag mig. Wiman skriver istället:

Om kungen nödvändigtvis vill sätta ner foten i Stockholms stadsbyggnadsdebatt borde han göra det på helt annat håll, nämligen i det anskrämliga elektronikvaruhus som ett multinationellt it-företag – under förevändningen att de bär på kunskapens frukt – tänker plantera i självaste Kungsträdgården.

Problemet är alltså inte att kungen blandar sig i politiken. Problemet är att han gör det i fel fråga! Det är Apples plan på ett hus i bortre änden av Kungsträdgården som han borde kampanja mot!

Schottenius hade den briljanta idén att kungen kunde utöva utpressning mot Nobelstiftelsen genom att vägra dela ut Nobelpriset i den nya byggnaden. Någon sådan idé har inte Wiman. Låt mig ge ett tips: Kungen skulle kunna deklarera att han vägrar använda iPhone om han inte får som han vill. Det borde ta skruv.

Det är en offentlig hemlighet att kungen inte är överintelligent. Med tanke på yrkets krav är det inget problem. Men det är mindre bra när denna brist tycks bre ut sig som något slags virus i opinionseliten, så att annars vettiga personer råkar ut för oförklarliga IQ-tapp. Därför är det dags att avskaffa monarkin.

*PS.

Jag är för övrigt tacksam för att jag kan skriva denna text i Sverige 6 juni utan att behöva oroa mig för besök av Säpo i natt klockan 4. Så kan man också fira nationaldagen.*

Tillägg 2016-06-14 Jag blev uppmärksammad på en intervju som P1 Medierna gjorde med Björn Wiman angående Maria Schottenius intervju. Intervjun börjar 13:49 minuter in i programmet och pågår till 20:21. Förutom Wimans pinsamma slingrande så ska man notera en sak: P1 Mediernas journalist borde ha ställt frågan om det var hovet som begärde att DN Kultur skulle skicka Schottenius att göra intervjun. Efter att ha lyssnat på Wimans hummande är jag personligen övertygad om att det sanningsenliga svaret på den frågan är: Ja. Inte nog med att kungen fördummar. Han korrumperar också.