Joel Halldorfs berättelse och tystnad

2016-06-18

Joel Halldorf har skrivit en hel del på sistone, och han tycks eftersträva den stil och framtoning som många religiösa apologeter beskyller bland annat Richard Dawkins för: Den arrogante, förnumstige översittaren till debattör som vill förvisa sina motståndare till historiens skräphög. Fast med den skillnaden att när Dawkins sägs göra detta så kallas det nyateism. När Halldorf gör det vill han kalla det postsekulärt. En bättre benämning vore: nyreligionism.

I Expressen 18 juni 2016 skriver Halldorf om att det inte räcker att berätta en "ny berättelse om Sverige. Vi måste också skriva den." Kort sagt är berättelsen att det sekulära samhället är på väg att ersättas av det så kallade postsekulära samhället. Med vilket menas ett samhälle där religiösa inte längre håller sin religion privat:

Det nya som sker i dag är att allt fler troende underkänner den moderna idén om religionens privatisering. De förväntar sig att ett demokratiskt samhälle som hyllar mångfald ska ha plats för dem som religiösa, inte trots att de är religiösa.

För den som tror att detta endast handlar om att religiösa personer ska kunna bära religiösa symboler och klädedräkter (som om det nu vore förbjudet), så förklarar Halldorf vad han i själva verket menar:

Frågan blir: hur mycket mångfald tål den svenska offentligheten? Klarar den grupper som tar med sig religionen ut på torget, också sådana som låter den komma till uttryck i klädkoder, hälsningsseder och könsroller? Kan vi ta steget från en homogent sekulär offentlighet, till ett postsekulärt Sverige där mångfalden bejakas fullt ut?

Låt oss fundera på koderna i detta citat: "tar med sig religionen ut på torget". Tänker Halldorf här på de självutnämnda religiösa ledare som vill ha rätt att bestämma vad som sägs och görs på sagda torg? Handlar det om de personer som bland annat försökte bränna en soffa målad i regnbågens färger i Rissne?

Klädkoder? Kan det tänkas avse de muslimer som i vissa stadsdelar anser sig kunna diktera vilka kläder kvinnor får bära i offentligheten?

Hälsningsseder och könsroller: Kanske det rör sig om hur en företrädare för ett feministiskt parti inte ville hälsa på en kvinnlig reporter genom att ta i hand därför att det var "för intimt". Ett hyckleri så gott som något, för det handlade om ett religiöst ställningstagande som innebar att kvinnor och män skall behandlas olika i offentligheten.

Halldorfs hela resonemang bygger på en specifik tystnad. Han diskuterar överhuvudtaget inte frågan om individens rättigheter, utan han försöker slingra sig förbi denna besvärande fråga genom att använda begreppet mångfald som kamouflage. Den mångfald han tänker på är den som handlar om olika grupper. Inte om olika människor som individer, utan som medlemmar av grupper. Det är en mångfald som kan innefatta, och ofta innebär, förtryck av individen. Hen är medlem av en grupp, och kan inte självklart göra sina egna val i den, utan är inskränkt av dess regler.

Detta sätt att använda begreppet mångfald är försåtligt. Det vet självklart Halldorf. Han undviker mycket noga att beröra det faktum att individers rättigheter kan kollidera med gruppers mångfald. Han hoppas att läsaren ska tro att inget problem föreligger när han ofta och mycket använder orden "mångfald" och "avvikande". De flesta tror säkert att detta handlar om individens rättigheter, med det är inte vad Halldorf avser.

Men det som till sist är mest problematiskt med Halldorfs text är hans försök att framställa den utveckling han vill se som varande ödesbestämd:

Eftersom vi inte kan integrera religionen i berättelsen om det moderna Sverige, förstår vi inte heller det Sverige vi nu ser omkring oss.

Detta är ett vanligt retoriskt trick: Vi som är motståndare till en viss utveckling "förstår den inte". Men det gör tydligen Halldorf. Han vill framstå som analytiskt kylig och i viss mening opartisk. Det är ju bara sanning! Så kan man försöka kamouflera sin agenda.

Frågan är exakt vad agendan består i. Handlar det bara om att kristna ska kunna bära krucifix som halssmycke, och muslimer få ett bönerum i arbetsplatsen? Eller handlar det om att tillåta Stanley Sjöberg och salafism att få mer makt över samhället? Om Halldorf för ett ögonblick lämnar sin upphöjt historievisionära position, och sänker sig till det konkreta samhälle vi andra lever i, så kanske han kan berätta om vad han vill?