Så har då Storbritannien valt att lämna EU. Därmed startar en utveckling med enbart negativ politisk dynamik. En olycka kommer sällan ensam.
En grundläggande orsak till detta elände är politisk nostalgi. "We want our country back" sades det ofta från Brexit-sidan. Vi känner igen tongångarna från svensk debatt. Det talas om hur bra politikerna var på Olof Palmes tid, med Palme själv som främsta exempel. Ofta tas det som självklart vilken fantastisk välfärd vi hade på 70-talet, innan borgarna kom och monterade ner alltihop. Trams från början till slut. I backspegeln tycks världen alltid vara rosaskimrande. På radion morgonen efter omröstningen hördes en britt säga att innan de gick med i EU hade alla jobb och bostad, sedan gick allt utför.
En så kallad exit poll refererad i New Statesman visar att de unga röstade för att stanna i EU, medan de äldre röstade för Brexit. Det har talats mycket om immigration som dominerande fråga i omröstningen, men det tror jag är att förväxla orsak och verkan. Den grundläggande orsaken till att det gick fel är att alltför många valde nostalgi framför framtidstro. Invandringen sågs som en del av utvecklingens negativa aspekter, en av många andra.
Progressiva politiker måste nu ställa sig frågan: Vad kan göras för att övertyga fler människor om att framtiden ligger i utveckling, inte i tillbakablickar? Det betyder att hittillsvarande projekt måste granskas kritiskt. Efter ett fiasko finns det anledning att fundera på vad som gått fel. Göra obduktion, om man så vill.
Progressiva politiker ser utvecklingen av EU mot större integration och mer överstatlighet som ett framtidsprojektet. Det har nu blivit tydligt att så inte är fallet. I praktiken har det lett till en stor förlust för EU-projektet. Det finns inte längre några bärande utvecklingslinjer som vetter framåt, utan allt handlar om krishantering. Då är det dags att ta sig en funderare.
Talet om att demokratisera EU, vilket konkret betyder att ge EU-parlamentet mer makt, är idag en politik som är helt oönskad av en förkrossande majoritet av EU:s befolkning. EU-parlamentet är en lösning som letar efter ett problem. Låt oss som en del i den nödvändiga omvärderingen fundera på ifall inte EU-parlamentet borde avskaffas.
Om EU:s segrar, fredsprojektet, fri rörlighet och frihandel, ska kunna försvaras, så måste de projekt som inte fungerar, och som ingen vill ha, avvecklas. Det kan möjligen av en del progressiva politiker ses som att ge efter för de reaktionära krafterna. Men är det så klokt att äventyra konkreta progressiva framsteg för nöjet att demonstrativt driva djupt impopulära projekt? Att heroiskt stå upp för sina visioner kan ibland innebära att man i praktiken sviker sina ideal.
Progressiva politiker i flera partier måste inse att stödet för progressiv politik kan erhållas endast om människor tror på att en sådan politik innebär lösningar på samhällsproblemen. Om progressiva krafters politik uppfyller de egna idealen, men samtidigt innebär förvärrade samhällsproblem vilka man vägrar ta sig an, som tidigare i svensk flyktingpolitik, då faller trovärdigheten. Då vinner de som vet hur nostalgin kan utnyttjas, alltså Nigel Farage, Marine Le Pen, Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson.
Tidigare i veckan kraschade samtalen om bostadspolitiken mellan regering och opposition. Alla grävde ner sig i välbekanta skyttegravar. Bostadspolitiken tycks befinna sig i ett permanent tillstånd av kramp. Samtidigt växer problemen, framförallt för de unga. Detta är ett svek. Hur kan progressiva politiker låta detta ske? Den här icke-politiken är ett fantastiskt upplägg för vänster- och höger-nostalgiker. Det är endast dessas inkompetens och fantasilöshet som förhindrar dem från att dra nytta av stilleståndet.
I Storbritannien vann nostalgikerna en rond. I Polen vanns ett val nyligen av reaktionära krafter med samma argument. I USA spelar Donald Trump på samma tema. Det kan gå åt pipan i fler länder i Europa i nära framtid.
Frågan som progressiva politiker i EU och annorstädes måste ställa sig är: Varför lät vi framtidsprojektet förfalla? Varför lät vi det handla om annat än de samhällsproblem människor står inför? För det är vårt eget fel. Ingen annans.