Politik kan bedrivas på olika sätt. Man kan demonstrera för de åsikter man har, och "stå upp" (som frasen lyder) för viktiga värderingar. Arbetshypotesen är att ju tydligare man är med sina värderingar, desto större framgång får man. Och även om man inte lyckas, så har man åtminstone gjort tydligt för alla var man står. Ingen kan beskylla en för att ha medverkat till något negativt. Detta är vad jag skulle kalla den politiska posörens metod.
Ett annat arbetssätt är att planera sina insatser så att det man anser viktigt blir verklighet på lång sikt. Att man lägger grunden för en i bred mening hållbar utveckling. Man skiljer på vad som är viktigt eller oviktigt, vad som är möjligt eller utopiskt, vad som är hållbart eller lättköpt. Om man råkar ut för bakslag så tar man sig en funderare på vad som gick fel. Var strategin fel? Eller genomförandet? Var förslagen inte tillräckligt bra? Varför fick man inte stöd av fler människor? Har verkligheten förändrats så att den gamla strategin blivit kontraproduktiv? Om viktiga värden hotas av utvecklingen så granskar man noga vad som borde göras för att på sikt vända den. Denna metod kallar jag politisk strategi.
Frågan är nu: Är liberaler kapabla att agera som strateger? Eller har de som reaktion på den senaste tidens bakslag, som flyktingkrisen, Brexit och andra problem hemma och i världen, flytt in i det politiska poserandets bekväma myshörna?
Låt mig ta några konkreta exempel: I riksdagens omröstning häromveckan om flyktingpolitiken så fronderade Birgitta Ohlsson mot partilinjen. Skälet var helt och hållet den politiska posörens. Rösten syftade endast till att "stå upp för värderingar", dess syfte var inte på något sätt att påverka verkligheten. Bakom stod naturligtvis ett missnöje med att Sverige inte kan ta emot alla de som söker asyl. Det är en rimlig liberal värdering. Men är det en strategi?
Politiker som vill verka strategiskt i denna fråga har att ta itu med ett stort antal svåra samhällsproblem. Har Sverige en skyldighet att ta emot exakt hur många flyktingar som helst? Om inte, hur många? Kan man hur länge som helst tala om att Europa måste ta ansvar för flyktingar, när det är uppenbart att detta inte kommer att ske? Usla flyktingförläggningar, bostadsbrist, språkutbildning, arbeten. Listan på "utmaningar" kan göras lång. Har Birgitta Ohlsson och andra liberaler som kritiserar den nya flyktingpolitiken några svar på dessa frågor? Det räcker inte att raljera om "systemkollaps". Om man inte ens försöker ta sig an svåra samhällsproblem, så har man valt den politiska posörens metod.
Ett annat exempel på frånvaro av politiskt strategiskt tänkande är den debattartikel i Dagens Nyheter 30 juni 2016 som Liberala ungdomsförbundets ordförande Henrik Edin skrev. Artikeln handlar enbart om politisk positionering: Moderaterna sägs ha blivit mer konservativa, vilket försvårar allianssamarbete inför nästa val. Alltså måste man skrota idén med ett gemensamt manifest inför nästa val. Edin skriver:
För en liberal rörelse måste det främsta målet alltid vara att göra Sverige mer liberalt. Att lägga sig platt inför det största partiets krav kan aldrig vara ett alternativ. Inte heller kan man tillåta sig att förlora sina liberala visioner i ständiga kompromisser eftersom det skulle göra den politiska existensen meningslös. Ett liberalt parti får aldrig låta pragmatism ersätta besjälad ideologi, för då förlorar partiet sitt mest grundläggande syfte. Den liberala rörelsen måste behålla sin integritet och bryta upp från blockpolitiken.
Första meningen är bra. Sedan går det utför. Artikeln är kemiskt fri från konkreta politiska förslag eller idéer som syftar till att tackla samhälleliga problem. Det är ideologi som torrsim. Man kan invända att det inte finns plats för sakfrågor i en sådan här debattartikel. Kanske, men kunde inte Edin åtminstone nämnt några viktiga konkreta frågor? Och det där med integritet: Visst, det är bra. Men är det bättre än att förändra samhället?
Den politiska posörens främsta kritik mot strategen är förmodligen att denne riskerar tappa kontakt med sina värderingar när sakfrågornas komplexitet tar över. Strategi kan lätt förvandlas till kortsiktigt taktiserande. Det ligger mycket i detta. En politiker kan stirra sig blind på verklighetens alla förvecklingar och börja förväxla små taktiska segrar med strategiskt viktigt arbete.
Den risken finns till exempel i EU-politiken. Bland liberaler är en vanlig reaktion på Brexit att vi måste hitta sätt att slingra oss undan konsekvenserna. Peter Wolodarski skriver exempelvis i Dagens Nyheter 25 juni 2016 att:
Nu när britterna fattat sitt beslut ligger det i hela Europas intresse att rädda så mycket av kontakten över Engelska kanalen som möjligt. Många Brexit-förespråkare har sagt att de vill fortsätta med ekonomiskt och politiskt samarbete. Resten av EU borde ta fasta på det och minimera skadeverkningarna.
Här måste man tänka litet strategiskt. Om Storbritannien väljer att gå ut ur EU, ja, då gör man det. Vill man ha fortsatta öppna gränser, så får man förhandla fram något som liknar till exempel Norges lösning. EU kan under inga omständigheter tillåta någon slags asymmetrisk lösning, där brittiska medborgare tillåts röra sig fritt i EU, medan EU-medborgare inte tillåts samma rörlighet i Storbritannien. Om det alls skall vara någon mening med EU som politisk skapelse, då måste det betyda förändringar i verkligheten om man väljer att gå ur. Det var det som en majoritet av väljarna i Storbritannien ville ha, eller hur? Wolodarskis linje innebär ett taktiserande och slingrande som syftar väl, men som missar de stora strategiska valen, som egentligen är ganska enkla. Är man medlem i EU, så är man. Är man inte medlem, så är man inte. Varje försök att fnatta bort den skillnaden innebär en långsiktig fara för EU som institution.
Politisk strategi som arbetsmetod betyder sannerligen inte att man skrotar värderingar. Strategi innebär att man tar sina värderingar på så stort allvar att man försöker förverkliga dom. Det kräver en noggrann analys av hur verkligheten ser ut, vilka målkonflikter som finns, och vad som är genomförbart. Att "stå upp" för värderingar kan vara bra. Att få dem förverkligade är bättre.
Man måste ställa frågan till den politiske posören: Menar du allvar? På vilket sätt är dina värderingar viktiga ifall de inte får faktiskt genomslag i hur samhället utvecklas? Förväxlar du inte din självförträfflighet med samhällets väl?
De liberala värdena befinner sig idag under stark press på många fronter. Då är det dags för mer strategi och litet mindre poserande.