Särintressets makt är stor. Den får bland annat företrädarna för särintresset att använda de uslaste argument, antingen därför att de själva inte fattar hur usla de är, eller därför att de helt enkelt tror att de kan komma undan med det.
Nu senast är det folk i trycksaksbranschen som är sura på att momsen är de sedvanliga 25% på digitala produkter, medan momsen på papperskopior med samma innehåll är på den låga (somliga skulle säga subventionerade) nivån 6%. Detta beskrivs i en artikel av journalisten Alexandra Urisman Otto i Dagens Nyheter Kultur 18 oktober 2016.
Artikeln är närmast att likna vid en kampanjinlaga. Huruvida det är billigare att producera digitala produkter än papperskopior förtäljer den till exempel inte. Det är nog bäst, för annars skulle protesterna riskera framstå som gnäll. Av kritisk ansats finns inte ett spår. Jo, den ställer vassa frågor om varför inte regeringen har gjort som branschen krävt. Men branschens företrädare får bre ut sig utan en enda motfråga.
I artikeln citeras Jeanette Gustafsdotter, vd på mediebranschorganisationen TU, att regeringen sägs dela deras syn "att momsen ska vara lika för digitala och tryckta tidningar och böcker". Det är förmodligen sant; Magdalena Andersson vill med största sannolikhet höja momsen till 25% för allt. Om man tar Gustafsdotter på orden så skulle hon inte ha något att invända mot det, eller hur? Nej, låt oss sluta hyckla. Det är inte likhet hon vill ha, det är sänkt skatt.
Frankrike har tydligen framhärdat med lägre moms trots att de åkt på pumpen i EU-domstolen under gällande EU-regler. Om detta sägs:
– I princip sätts naturligtvis EU ur spel när man inte följer reglerna. Men ibland kan civil olydnad fungera, som i det här fallet, säger Kerstin Neld, vd på Sveriges tidskrifter.
Smaka på den. I just detta fallet är det alltså OK att skita i EU-domstolen? Jag tycker litet synd om Kerstin Neld. När illojala skatteparadis diskuteras diskuteras i framtiden så blir hon tvungen att hålla tand för tunga. Har man godkänt litet "civil olydnad" i det ena fallet blir det svårt att säga något däremot i andra liknande fall. Men det kanske hon inte tänkte på...
I artikeln skriver journalisten vidare:
Effekten av den högre momsen på digitala produkter är att omställningen till just det digitala blir lidande. I slutänden hamnar kostnaden på konsumenten, som måste välja att betala ett högt pris för en digital produkt.
Notera passivformerna. Branschens aktörer är helt frånvarande i detta resonemanget. Saker liksom bara händer. Att det finns någon som bestämmer ett pris, det undviks mycket noggrant.
Och Kerstin Neld yttrar sig åter:
– En förändring skulle vara av stor vikt för våra affärsmodeller.
No shit! Ursäkta, men vilken bransch anser inte att en massiv skattesänkning skulle "vara av stor vikt för affärsmodellen"? Om detta vore det enda man behöver förhålla sig till så skulle skatten vara exakt 0%. Det är den inte. Undrar varför?
Vid olika förslag på riktade skattesänkningar som RUT, ROT, restaurangmoms, lägre skatt på ung arbetskraft, med mera, så brukar många kommentatorer i tidningarna påpeka att skatt används till något som heter välfärd. Ingen, säger ingen, kommentator som citeras i DN-artikeln andas ett ord om detta. Och journalisten frågar inte heller. Jag brukar tycka att skallet mot gammelmedia är trams, men när jag läste denna artikeln brast det för mig.
Det är häftigt att betala skatt, som det moderna ordspråket lyder. Murvlarna tillägger: Men inte för just min produkt.