Västvärldens liberala ordning har stora problem. Det torde stå klart efter finanskrisen 2008, flyktingkatastrofen, de illiberala framgångarna i Ryssland, Ungern, Polen och Turkiet, främlingsfientlig populism i många länder, Brexit och senast Donald Trumps seger i USA:s presidentval. Varför hände allt detta? Hur ska utvecklingen kunna vändas? För att kunna finna vägar framåt måste vi analysera vad som gått fel. Man kan inte längre låtsas som att problemen skulle försvinna bara vi var litet mer ståndaktiga.
Här vill jag diskutera utifrån Maciej Zarembas artikel i Dagens Nyheter Kultur 13 november 2016.
Låt mig först betona detta: Det viktiga är att göra en analys som som vetter framåt, som möjliggör en annan strategi än den som vi nu, rent empiriskt, måste konstatera har stora problem. Man kan förvisso göra analyser i termer av historiska strömningar som inte kan påverkas. Så kanske den bistra sanningen ser ut. Men ett kriterium för att jag ska finna en politisk analys intressant är att den möjliggör någon slags handling. För att citera Karl Marx: "Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den."
En annan förutsättning, som jag ser det, är att inse att det inte räcker med uppmaningar "att stå upp för liberala värderingar", eller "att vakna upp", eller något sådant. De som röstat på Donald Trump "sover" inte i någon rimlig mening av det ordet. Försök till "väckning" har prövats. Det har inte fungerat. Det är dags att tänka om.
Låt mig först göra klart: Det handlar inte om att skrota grundläggande liberala värderingar. Men notera! Den frasen missförstås ofta som "vi ska inte behöva ändra på något alls". Det kan inte vara rätt. Vi måste kritiskt granska det som vi förut ansåg vara grundläggande liberala värderingar. Finns där olösta konflikter inom eller mellan dem? Exakt vilka är dessa grundläggande värderingar? Om vi försöker formulera dem kanske vi upptäcker att det inte råder enighet om en del av dem ens bland liberaler. Kan det vara så att en del av det vi trodde var värderingar snarare är strategier, som därmed kan bedömas som mer eller mindre funktionella? Vi måste problematisera.
Det är dags att tänka efter, snarare än att mobilisera. Visst, strider måste tas även idag och framgent. Men det finns en viktig skillnad mellan krig och politik som inte får ignoreras: I krig handlar det om att nedkämpa fienden för att segra. I politik måste åtminstone vissa av de som är motståndare vinnas över för den egna saken. Därför kan inte politik handla endast om konflikt och motstånd. Den enkla heroiska kampen har mer gemensamt med krigsförhärligande än med demokrati. Politik handlar om att vinna en majoritet för en linje som ligger rimligt nära det man själv eftersträvar.
En av de få kommentatorer som försöker se litet längre än till nästa demonstration är Maciej Zaremba. Först gör han en mycket viktig observation om demokrati:
[...] demokrati är folkvälde begränsat av lag och oavsättliga domare – och även sådant som vi aldrig röstat om, människans fri- och rättigheter. [...] att folkvälde utan rättsstat är inget annat än den starkares rätt. [...] Politiker känner att de har mycket att förlora på att försvara lag och rätt mot den uppiskade folkviljan.
Detta är så sant som det är sagt. I ärlighetens namn har politiker över hela spektrat i Sverige gnölat om domarnas oförmåga att navigera i det för tillfället politiskt korrekta landskapet. Det är ganska många som beskyllt domare för att vara mansgrisar som inte fäller varenda våldtäktsanklagad man. Det har pratats en hel del om trakasserier i form av genuskurser för domare för att de ska fås att agera mer följsamt. På samma sätt, fast tvärtom, om rättegångar mot terroristanklagade eller mot andra tjuvar och banditer. Det vettlösa gnölet mot domare, både de i rättsalen och de på fotbollsplanen, visar att inte bara högerpopulister har problem med rättsstaten.
I andra sammanhang stönas det om myndigheters rigida krav på att regler skall efterlevas. Som om myndigheter borde sätta upp fingret i luften och känna efter vart vinden blåser innan en regel används? Problemet är snarare att en del myndigheter - polisen tycks vara ett exempel - prioriterar sina ärenden efter vad de tror är politikernas vilja, snarare än vad lagar och regler säger. Som exempel kan anföras de patetiska turerna kring de rumänska tiggarnas illegala bosättningar. Om politiker vill ha andra lagar och regler, så får de väl ändra dem.
Zaremba skriver att lågt utbildade män tycks vara en gemensam faktor för populisternas framgångar. Jasså? Det skulle alltså finnas fler sådana idag än för, säg, 20 år sedan? Den förklaringen är värdelös. Varje hypotes om populisternas framgång som inte förklarar dynamiken, förändringen, måste avfärdas som irrelevant eller falsk. Om nu så många lågt utbildade män röstar på populisterna nu, varför gjorde de inte det för 20 år sedan?
Zaremba avslutning är bättre:
Det är nog en illusion att en nationell gemenskap lever av sig själv. När allting förändras så snabbt som det gjort måste gamla frågor besvaras på nytt. Vad är det som håller oss samman? Vilka traditioner vill vi vårda och vilka är en black om foten? Vad borde vi tro på gemensamt och vad är upp till var och en. Vad kan man kräva av invandraren och vad kan hen begära av oss. Samt inte minst – vad för slags solidaritet är vi skyldiga varandra. Och varför? Att vårda en gemenskap är inget som kan fixas av en kommitté. Det kräver politiker som kan appellera till både känsla, samvete och minne och som tänker längre än till nästa val.
Det verkar som om denna konservativa insikt nästan sopats bort av den liberala yran efter murens fall.
De flesta liberaler gillar inte att använda termen "konservativ insikt", ej heller jag. Av följande anledning: Om en liberal har kämpat för att ett samhälle ska uppfylla vissa ideal, då vore det märkligt om försvaret av dessa ideal - när de har förverkligats - plötsligt skall betecknas som konservativt. Att försvara liberala ideal är fortfarande liberalt.
Det är tänkbart att denna insikt har försvagats. Ett exempel som talar för att så är fallet är den märkliga kampanjen för en fri invandring som många liberaler ägnade sig åt under hösten 2015. Om Sveriges välfärdssystem inte skall utsättas för orimliga påfrestningar under lång tid framåt så kan inte Sverige ta emot hur många asylsökande som helst. Man kan diskutera var gränsen går, men att den gränsen finns måste liberaler som vill ha ett välfärdssystem rimligen förstå. Man måste dessutom stå för det. Att gömma sig bakom tal om "tillfällig" begränsning innebär den sämsta av världar: Man ger upp en tidigare omhuldad position som varit orimlig och ersätter den med hyckleri.
Vad bör göras? Min hypotes är att idén om ett samhällskontrakt är en viktig del i att återvinna förtroendet för en liberalt samhälle. Många i Sverige uppfattar att samhället/det offentliga inte håller vad det lovar. Det finns två sidor av saken: Dels har det offentliga lovat för mycket, och man har inte talat klartext om de saker den inte lovar. Dels uppfyller det offentliga inte de saker den borde göra.
Exemplet pensioner: För var och en som satt sig in det minsta i hur pensionssystemet fungerar så är det uppenbart att livsinkomsten bestämmer hur hög tjänstepensionen blir. Arbetar man deltid i ett lågbetalt yrke så blir pensionen låg. Då kan man inte yrvaket ställa sig upp och säga att det är förskräckligt att kvinnor får låga pensioner. Vad man kan säga är att kvinnor måste inse att vill man ha hög pension så måste man arbeta heltid i bättre betalda yrken.
Ett annat exempel: Asylrätten. Varje positiv rättighet, alltså en rätt att kräva en resurs av det offentliga, måste åtföljas av en begränsning. Antingen i nivå eller i volym. Inget samhälle kan utlova obegränsade resurser. Därför kan inte en obegränsad asylrätt gälla. Endast ett land som tar emot personer utan att ge dem något stöd alls, samt spärrar in dem i läger, klarar i princip att ta emot hur många flyktingar som helst. Att som Sverige utlova tillträde till alla delar av välfärdssystemet är helt enkelt uppenbart ohållbart.
Som exempel på att det offentliga inte uppfyller sina åtaganden kan nämnas de tidigare nämnda olagliga bosättningar. Vill politikerna att hitresta tiggare skall kunna bo legalt så får man väl ändra lagarna. Om man inte gör det, så gäller det som står i lagen idag. Det är faktiskt inte konstigare än så.
Kanske upplever vi i själva verket en kris för välfärdsdemokratin. Det demokratiska systemet innebär ett kraftigt tryck på politiker att låta påskina att problemen är stora när de är i opposition, och att allt kan bli så mycket bättre bara de får makten. Överbud och högt ställda förhoppningar är inbyggda i systemet. Varje försök till besinning och nedskruvade förhoppningar möts med stor ilska. Ett uttryckligen formulerat samhällskontrakt som tydliggör de saker som inte utlovas skulle kanske vara en lösning. Om inte, vilka andra alternativ finns?