I proteststormarna mot president Donald Trump eller mot Moderaternas förebådade samtal med Sverigedemokraterna är det en viktig fråga som riskerar att försvinna. Nämligen: Hur ska fler väljare övertygas om att rösta på något annat än Trump eller Sverigedemokraterna?
För kampen mot populismen kan ju inte ha som mål att genomföra de mest spektakulära demonstrationerna, eller att formulera de mest dräpande formuleringarna. Det primära målet måste vara att i nästa val vinna stöd för en annan politik. Protester och fördömanden är medel för det målet, och måste bedömas efter hur effektiva de är.
Timothy Garton Ash skriver om bland annat detta i New York Review of Books 19 januari 2017. Han avslutar med en viktig insikt:
[...] we who believe in liberty and liberalism must fight back against the advancing armies of Trumpismo. The starting point for fighting well is to understand exactly what consequences of which aspects of the post-wall era’s economic and social liberalism—and of related developments, such as rapid technological change—have alienated so many people that they now vote for populists, who in turn threaten the foundations of political liberalism at home and abroad. Having made an accurate diagnosis, the liberal left and liberal right need to come up with policies, and accessible, emotionally appealing language around those policies, to win these disaffected voters back. On the outcome of this struggle will depend the character and future name of our currently nameless era.
Läs detta noga! Det är politiken som är det viktiga, en politik som tar begångna misstag på allvar, en politik som vill ta sig an de stora problemen, en politik som kan vinna väljare. Demonstrationer har sin plats, men de kan aldrig ersätta trovärdiga politiska förslag. En väljare ger inte en demonstration sin röst, utan rösten går till den politik som demonstrationen propagerar för. Politik är primär, demonstrationen sekundär.
Hugo Chávez, den avlidne vänsterpopulisten vars politik har malt ner Venezuela, har mycket gemensamt med Donald Trump. Andrés Miguel Rondón skriver i Washington Post 27 januari 2017 om de misstag som opposition där begick om och om igen i kampen mot Chavez. Hans råd till dem som vill kämpa mot Trump är till exempel följande:
Don’t waste your time trying to prove that this grand idea is better than that one. Ditch all the big words. The problem, remember, is not the message but the messenger. It’s not that Trump supporters are too stupid to see right from wrong, it’s that you’re more valuable to them as an enemy than as a compatriot. Your challenge is to prove that you belong in the same tribe as them — that you are American in exactly the same way they are.
In Venezuela, we fell into this trap in a bad way. We wrote again and again about principles, about separation of powers, civil liberties, the role of the military in politics, corruption and economic policy. But it took opposition leaders 10 years to figure out that they needed to actually go to the slums and the countryside. Not for a speech or a rally, but for a game of dominoes or to dance salsa — to show they were Venezuelans, too, that they weren’t just dour scolds and could hit a baseball, could tell a joke that landed. That they could break the tribal divide, come down off the billboards and show that they were real. This is not populism by other means. It is the only way of establishing your standing. It’s deciding not to live in an echo chamber. To press pause on the siren song of polarization.
Situationen i Sverige är självklart inte densamma som i USA eller i Venezuela. Men vi kanske ska ta och fundera på om vi inte kan dra litet lärdomar. Målet måste ju vara att få väljare som idag röstar på Sverigedemokraterna att välja något annat. Då kanske inte demonstrationer och hårda fördömanden är den bästa metoden.
Ej heller är lustigheter och förlöjliganden vidare effektiva. Jag erkänner, jag har själv svårt att låta bli att vidarebefordra de mest dräpande kommentarerna om Trump eller Sverigedemokraterna på Twitter och Facebook. Men det räcker inte. Sådant kan inte ersätta politik.
Det handlar om att formulera en politik som handlar om välfärden och samhällskontraktet. Vad ska svenska medborgare ha rätt att förvänta sig av stat och samhälle? Vilka problem står många människor inför idag? Vilka saker kan och ska inte det offentliga sköta? Samhällskontraktet innebär ju förpliktelser om egna insatser, vilket de upprörda diskussionerna om sjukförsäkringar och förmåner sällan berör. Vad måste människor själva stå för genom arbete och studier?
En rak och ärlig debatt om detta skulle, tror jag, göra mer för att minska populismens lockelse än de mest spektakulära demonstrationer.